En människa som inte går att placera kan uppfattas som både fascinerande och skrämmande. Allt beror på omgivningens öppenhet. Joni Waka – även kallad Johnnie Walker, efter en karaktär i Haruki Murakamis roman "Kafka på stranden" är en sådan person, eller kanske rättare sagt persona, för det är svårt att veta vem han egentligen är.

I Magnus Bärtås film "The Strangest Stranger" som visas i hans utställning "Funktionärer deltagare medborgare individer" på Nässjö Konsthall porträtteras denne man, som presenterar sig som den siste av de ”gamla judarna” i Japan. Ryktena som florerar runt Walker är många men det verkar inte störa honom, inte ens när de inte alls stämmer. Det spretiga intrycket är hans styrka och istället för att försöka smälta in, väljer han konfrontation. Homofobi och rasism kantar hans vardag men han ger aldrig efter, utan stretar emot och förvandlar sitt liv till konst. Linjen mellan fiktion och verklighet smulas kontinuerligt sönder.

Jag har sett filmen en gång förut i en större utställning av Bärtås som visades på Göteborgs Konsthall i fjol, men blir inte uttråkad för det. I det andra mötet framträder nya vinklar som jag förnam tidigare, fast aldrig till fullo reflekterade över.

Walker har satt spår i Japans konstliv och döpt sin aggressiva varghund till Bacon, efter den välkände konstnären med samma efternamn. Hunden har ett symbolvärde då den fungerar som ett slags förlängning av ägaren – en spegel – samtidigt som den har tillgång till en annan sfär, som inte är nåbar för oss människor.

En bit in i filmen introduceras en ny bekantskap. Han kallas för Kafka, men heter egentligen Pathie. De träffades i Dakar, där Walker tvingades avtjäna ett fängelsestraff som följd av deras homosexuella kärlek. Efter flera år ifrån varandra återförenas de till slut och gifter sig, vilket i realiteten inte är tillåtet att göra i Japan för ett samkönat par.

"The Strangest Stranger" är en protest mot alla försök att dela in människor i fack men också en berättelse om en människa som ständigt återuppfinner sig själv. Troligtvis har vi alla en Johnnie inom oss, även om vi i många avseenden är allt för rädda för att släppa fram honom.

Liksom ovan nämnda film förhåller sig det andra verket – en bilddikt med samma titel som utställningen – också starkt till språket. Men här är det inte frågan om tagna namn och deras förmåga att transformera verkligheten till något nytt, utan snarare en uppbruten ström av ord som både revolterar mot lingvistikens struktur och följer den.

Bärtås har fyndat korsstygnsbroderier på loppmarknader, vilka han därefter har klippt ut ur sitt ursprungliga sammanhang och klistrat upp på uppspända dukar. På så vis har han skapat ett oregerligt typsnitt som ändå håller sig inom läsbarhetens ramar alltjämt som det kan beundras för sina estetiska fördelar. Det har en ambivalent verkan, och kan jämföras med Walkers personlighet.

Broderi brukar beskrivas som ”fruntimmersgöra” och har således låg status. Att det är ett tålamodskrävande arbete verkar inte spela någon roll. I Bärtås installation blandas torra ord som ”meritförteckningar” med motsatser som ”aningslösa” och ”åsikter”. Verket innehåller följaktligen många krockar som för tankarna till skilda företeelser, såsom, exempelvis, historieskrivning, hembygdsromantik och nättroll.

Broderierna bjuder dessutom på bildinslag från olika kulturer och när de mixas samman i en hybrid, som också har ett skiftande tidsmässigt ursprung, formas en berättelse som har likheter med konstruktionen av en individ. Lager lägger sig över lager och blir till kluven enhet.

Det här är ingen mastodontisk utställning då den enbart innehåller två verk. Ändå är den en märklig djupgående – nästan kosmisk – tilldragelse, som kan jämställas med upplevelsen man får i betraktandet av en väldigt liten partikel, som tycks sammanfatta världsalltet.

Läs också: