Den 30 september stänger Leif Brand-Johan Johansson sitt galleri. En institution i bygdens konstliv försvinner.

Det är klart att det känns, säger Brand-Johan. En vernissage brukar vara en fest, i dag är den ett blödande hjärta. Men min fru Inga-Lill, som i alla år har hjälpt till på galleriet, är sjuk och min dotter Lise-Lotte vill inte ta över. Jag är 78 år nu och det är dags att sluta. Det allra svåraste blir att förlora de sociala kontakterna. Alla vänner som jag har fått bland både konstnärer och kunder. Och alla sällskap som brukar träffas här. Som ”Smedbyns ungar” som växte upp här och har sina träffar på galleriet. Galleriet har varit en plats för konst, men också en mötesplats.

Brand-Johan är brandmästaren som på 1970-talet skulle brandbesiktiga en kulturminnesförklarad, men hårt nedskräpad huslänga i Smedbyn i Huskvarna - och så småningom fick köpa den.

Det som han beskriver som i stort sett en soptipp förvandlades till ett konstgalleri där konstnärer som Evert Lundquist, Peter Dahl, Torsten Bergmark och så där hundra till har ställt ut.

Jag är autodidakt i konstbranschen, men har alltid haft ett stort intresse för konst och kultur, berättar han. Efter att ha hyrt lokalerna fick jag så småningom köpa fastigheten för 50 000 kronor och började renovera. Då var det ett utrymme på 130 kvadratmeter, i dag är det 2 500 kvadratmeter i elva rum och i två våningar.

Det är exakt fyrtio år sedan Brand-Johan inledde sin bana som gallerist och snart blev känd som den pratglade brandmannen som oförtröttlig och med glödande entusiasm gjort Smedbyn till ett känt konstcentrum.

Det är hängningen som har varit min profession, säger han och berättar till exempel om den gången när förre professorn vid Konstakademien, Evert Lundquist, skulle ha en utställning i Smedbyn och hade med sig noggranna instruktioner om hur och var varje verk skulle hängas.

Skulle jag möjligen få göra en provhängning och visa hur jag skulle ha hängt utställningen? frågade jag. Det gick han med på och när han såg resultatet så sa han: ”Så får det bli. Du gjorde det bättre.”

Han minns också den första tiden när han, som han uttrycker det, skulle börja ragga konstnärer.

Min första utställare var Ture Fabiansson från Vrigstad. Jag var tidigt mån om att visa de lokala konstnärerna, som härliga Göta Fogler och Gusty Olsson. Att hjälpa fram debutanter har också varit viktigt för mig. Att de måste vara akademiskt skolade har inte varit en absolut målsättning.

Under de gångna 40 åren har det blivit över hundra konstutställningar i Galleri Smedbyn i Huskvarna.

Jag har sparat verk från samtliga konstnärer med tanken att en dag kunna visa dem retrospektivt. Jag vill visa vad vi har gjort här från 1976 till 2016.

Samtidigt vill Brand-Johan i sin sista utställning hedra och tacka sin nära vän Calle Örnemark som han har rest tillsammans med över stora delar av världen och som han har hjälpt med utställningar och kontakter.

Detta borde Jönköpings kommun ha gjort efter hans bortgång och innan allt är borta. Det är djupt upprörande att det inte blev så!

I det särskilda Calle Örnemark-rummet visas nu målningar och välkända skulpturer som ”"Lotta Svärd ", ”The gold-digger”, ”Brödbitarna” och ”Riddar blåskägg”.

Den senare borde placeras i huvudentrén till det kommande nya stadshuset, säger han. Det vore skandal om inte denne berömde Huskvarnakonstnär och store personlighet fick en plats där. Han som en gång inledde sin verksamhet just här i Smedbyn.

Leif ”Brand-Johan" Johansson beskriver sig som en nostalgiker, men är samtidigt realist.

Det känns rätt, men ändå fruktansvärt att sluta, säger han. Här har Inga-Lill och jag lagt ner liv och själ. Detta är vårt livsverk. Vi har offrat mycket, samtidigt har det varit en stor tillfredsställelse att få göra detta och vistas i denna miljö med konst överallt.

Men han är besviken på Jönköpings kommun som inte ville köpa hans galleri.

Här talas så mycket om bristen på ett konstmuseum. Här hade man kommit till dukat bord, men från kommunen visades inget intresse. Nu tar HFF över istället.

När koa är ur båset, då saknar man henne, tillägger han. Men koa kommer aldrig tillbaka.

På lördag hade Brand-Johan sin sista vernissage i Galleri Smedbyn. 500 verk från 40 års verksamhet hänger på väggarna.

Själv kommer han efter den 30 september inte helt att dra sig tillbaka. Det kan bli en del konsultuppdrag för konstklubbar och i andra konstsammanhang. En konstdepå kommer han att ha i Junexhuset i Huskvarna.