SVERIGE BEHÖVER

Sveriges politik idag går ut på nolltolerans mot narkotika. Målet är ett samhälle fritt från narkotika. Det är en enkel tanke att ta till sig; finns det ingen narkotika så kommer ingen att använda narkotika.

Frågan är då hur det går för oss i Sverige. Inte särskilt bra faktiskt.

Narkotikadödligheten i Sverige är näst högst inom EU med fem gånger fler döda per miljon invånare än genomsnittet i EU.

Man kan absolut kritisera och diskutera vilket underlag som ligger till grund för statistiken. I Sverige inkluderas bland annat oavsiktlig förgiftning och suicidförgiftning i statistiken vilket drar upp siffrorna.

Samtidigt går det inte att blunda för trenden.

Vi ska fortsätta att prioritera förebyggande åtgärder så att fler människor väljer att inte använda narkotika. Ett skäl till att vi idag har åldersgränser på alkohol och tobak är att ungdomar löper högre risk än vuxna att ta skada, både nu och senare i livet.

Om du blir påkommen med alkohol i kroppen riskerar du inte att dömas till fängelse men om du ertappas med att ha använt narkotika behandlas du som kriminell.

Vi ser hur det slår mot de allra mest utsatta - de med psykisk ohälsa. Att självmedicinera vid psykisk ohälsa är inte ovanligt. Den som gör det behöver hjälp.

TYVÄRR SER VI

Varken förskrivning av mediciner eller utredningar utförs förrän man är helt drogfri. För den som är skör rycks mattan brutalt undan. Vi pratar ofta om skyddsfaktorer men också om det som brukar kallas riskfaktorer.

Det är därför vi pratar om utanförskap och socioekonomi, om vikten av sammanhang, trygghet, delaktighet, sysselsättning och folk som bryr sig om en. Varför tror vi att det går att få bort ett beroende genom att ta bort allt det som skyddar?

Om vi verkligen menar allvar med att beroende är en sjukdom så kan vi inte fortsätta använda straff som bot. Den som har ett beroende behöver vård och stöd, inte böter och fängelse.

Vare sig för den nyfikne, den upproriska tonåringen eller för den med psykisk ohälsa som självmedicinerar är det till någon hjälp att behandlas som kriminell. Effekten blir snarare den motsatta.

Tonåringen stämplas som kriminell och får en prick i registret som gör allt från att söka jobb till att få bostad mycket svårare. Den sköre som blir av med sitt stöd tar till den hjälp som finns, vilket ofta är droger.

VI ÄR ÖVERTYGADE

Portugal används ofta som exempel eftersom narkotikarelaterade dödsfall gått ner markant efter avkriminaliseringen men det handlade framför allt om att man omfördelade resurser så att vårdbudgeten gick från 25 till 75 miljoner.

Den svenska narkotikapolitiken fungerar inte. I 29 år har det varit förbjudet att använda narkotika i Sverige. Att ha spår av narkotika i blodet kan ge upp till sex månaders fängelse, även om det vanligaste straffet är böter.

Trots det minskar vare sig narkotikan eller de som använder den. Vi misslyckas med de allra mest utsatta. De dör.

Vi misslyckas också med de andra, de vi tror att vi hjälper, genom att dra undan de insatser som faktiskt fungerar och istället behandla dem som kriminella.

Resurserna går till polis och rättsväsende som stjälper istället för till vård och stöd som hjälper.

Sverige ska ha en beroendevård som ligger i framkant, som är human och som ger resultat. Det ska fortfarande vara olagligt att tillverka, sälja, köpa och inneha narkotika men det är dags att avkriminalisera eget bruk.

Det är dags att byta straff och död mot vård och stöd.

Christina Örnebjär (L), riksdagsledamot

Anna Mårtensson (L), riksdagskandidat

Albert Söderlind (L)

Sascha Carlsson (L)

Erik Kermanan (L)

Viktor Erlandsson (L)

Fredrik Nordenankar (L)

Khadar Ali (L)