Annons
Vidare till jp.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

David Lindén: Petningen av Winberg visar SD:s reformvilja

Det är förståeligt att Sverigedemokraterna väljer att peta ned Kristina Winberg från Jönköping till plats fyra på sin lista för kandidater till Europaparlamentsvalet den 26 maj.

Hennes kollega Peter Lundgren från Kulltorp har gjort sig ett namn som delegationsledare i parlamentet och den erfarenheten kan partiledningen dra nytta av. Jessica Stegrud och den tidigare Kristdemokraten Charlie Weimers som är placerade på andra och tredje plats på listan är också solitt borgerliga profiler. Weimers har dessutom lång erfarenhet av både svensk inrikespolitik och Europaparlamentet.

I ett bredare EU-skeptiskt och inte EU-fientligt SD passar Kristina Winberg helt enkelt inte in. Ett tydligt exempel på detta är att hon enligt egen utsago ska fokusera på ”migrationsfrågorna” under valkampanjen. Kort och gott verkar hon vilja köra på som ingenting har hänt och hennes tid i parlamentet har just varit detta. Att köra på som om ingenting har hänt.

Det är svårt att få ut sitt budskap som Europaparlamentariker och det gäller att hitta en hjärtefråga. Charlie Weimers tidigare chef, kristdemokraten Lars Adaktusson, hade förföljelsen av kristna i Mellanöstern och om Weimers partibyte mitt under valrörelsen 2018 finns det mycket att orda om. Men partiet gör rätt att försöka skicka honom till Bryssel för det är ett av områdena som han verkligen bemästrar. I pressarkivet har Kristina Winberg mestadels förekommit för att hon hade anställt juristen Joel Ankar. Expressen avslöjade att Ankar bland annat hade skrivit grovt antisemitiska uttalanden om kriminologen Jerzy Sarnecki. Men alla kan ha otur med anställningar. Om detta kan Charlie Weimers tidigare chef Adaktusson vittna.

Till en början insåg dock inte Winberg misstaget med Joel Ankar och menade att det inte fanns några bevis för att sedan beklaga sig över att det ”förföljer mig”. En oförlåtlig strategi för en förtroendevald då en vuxen människas självömkan är bland det pinsammaste som finns.

Alla kan göra fel och då gäller det att erkänna sitt misstag, lägga korten på bordet och göra sitt bästa för att det inte ska hända igen. Det är troligtvis därför som Sverigedemokraternas partiledning inser att de jämte Peter Lundgren behövs andra namn i Bryssel.

Om SD:s strategi lyckas återstår att se. Men valet av Stegrud och Weimers visar i alla fall på en reformvilja som borde välkomnas också av EU-vänner. För dessa två vet skillnaden på att välja Frankrikes demokratiskt valde president Emmauel Macron eller Rysslands Vladimir Putin för att anspela på ett test under valrörelsen där Jimmie Åkesson misslyckades. Det torde också vara en besvikelse för de som vill att Sverige ska lämna unionen och ett bevis på att partiet vet att EU-valrörelsen inte kommer att handla om samma frågor som riksdagsvalet. Men Winberg har allt att vinna på att bedriva en aktiv valrörelse för detta kan bli en intressant kartläggning om SD:s väljarbas är på samma linje som partiledningen också när det gäller Europapolitiken.