– Vad man ska göra när hockeykarriären är över är något som hela tiden ligger i bakhuvudet, säger han. Nu är det klart att jag tillsammans med två kompanjoner ska driva restaurang i Jönköpings city. Jag är mycket intresserad av mat och restaurang och har en del roliga idéer kring vår kommande verksamhet. Det är någonting vi saknar i Jönköping, något som jag har sett på resor utomlands.

– Det känns väldigt, väldigt skönt för mig att veta att jag nu har något att falla tillbaka på efter hockeykarriären.

Det krävdes tid och övertalning att få David Petrasek att ställa upp på en intervju. Han håller hårt på sin och sin familjs integritet. När vi till sist träffades lättade han ändå lite på förlåten.

Petrasek. Med det namnet är han nog ryss eller nåt, tänkte undertecknad.

– Nej, jag är född i Huskvarna, men pappa kommer från Tjeckien.

Pappa spelade hockey. I Huskvarna blev han fotbollsspelare och sedan tränare. Även Davids bror spelade fotboll och ishockey och lillbrorsan hängde på.

David Petrasek började i Södergårdsskolan i Huskvarna och blev skolkamrat med Johan Davidsson och David Halvardsson. Alla bodde nära Vapenvallen.

– Vi spelade fyra, fem timmar ända tills det mörknade och våra föräldrar hämtade oss. Hela vår uppväxt var träning, träning.

”Vår högsta dröm är att få spela hockey i HV71”, skrev de då nioåriga pojkarna i en bok som David Halvardsson fortfarande har kvar.

Sedan vet vi hur det gick. Snart var de medlemmar i laget, kompisarna från Huskvarna. Det mesta gick som på räls.

– Vi kom med i A-laget och vann SM-guld direkt. ”Va kul”, tänkte vi. ”Så här kommer vi att ha det nu”. Men jag måste vänta till 2008 innan nästa guld kom.

Träning, träning och åter träning. Under intervjuns gång inser vi att det är det som gäller för en toppidrottsman. Men hur orkar man?

– Du måste verkligen älska det du håller på med. Du måste tycka att detta är det roligaste du vet. Man måste vara fokuserad och målmedveten. Man måste ha talang för att driva sig själv väldigt hårt.

Det betyder att du också måste ha offrat en del för hockeyn?

– Ja, skolan, svarar han blixtsnabbt. Skolan funkade jättebra upp till nian, sedan blev hela gymnasietiden lidande. Jag försökte verkligen kämpa, jag försökte läsa själv, men det var svårt att få till det mellan all träning. Man var tvungen välja.

Han gick treårig ekonomisk linje på Sanda. Det var första året Sanda fick namnet ishockeygymnasium.

– Det hjälpte säkert en del. Flera lärare var hyggliga och såg mellan fingrarna och gav betyg trots att närvarotimmarna var få.

– Student blev jag trots allt. Med 40 procent frånvaro stod man ändå där.

– Jag kände att jag valde rätt ändå, säger han 17 år senare. Ibland undrar jag vad jag hade gjort i dag om jag inte fått chansen i hockeyn.

David Petrasek blev stjärna i HV71. Men inte helt utan friktioner.

– Jag hade i början tränare som inte trodde på mig. På den tiden värdesatte HV inte sina egna spelare. Istället värvades spelare som inte var ett dugg bättre än vi. I dag är situationen en helt annan. När Fredrik Stillman tog över 2005 så ändrades synen på oss killar från stan. Han ville ha oss hemma igen och då kom vi tillbaka.

Men några år tidigare, 2002-2003, hade HV71 åkt ur slutspelet och David Petraseks kontrakt bröts. Han värvades till Malmö Redhawks, men återvände alltså när Stillman kallade.

– Jag var väldigt stolt och glad att få flytta hem igen, säger han. Och det blev fem väldigt fina år med tre SM-finaler och två SM-guld.

– 2009 skulle bli vårt sista och bästa år med HV, för nu ville vi vidare. Den ryska ligan lockade. Där låg pengarna. Iallafall för oss som inte kom till NHL.

Som hockeyspelare i Ryssland är man verkligen stjärna. Det fick även David Petrasek uppleva. 16 000 jublande fans på arenan! Men den lagkänsla som han hade med sig från HV71, den fanns inte alls i nya laget Dynamo Minsk.

– Det blev som två block i laget, det var ryssarna och det var vi som kom utifrån. I HV bryr vi oss om varandra för att tillsammans bli ett bra lag, i Minsk tänkte var och en på sig själv. Nej, här kan jag inte vara kvar, tänkte jag.

Det blev Sibir Novosibirsk i stället, den klubb som nära vännen och tidigare klubbkamraten Stefan Liv spelade i.

– Själv bestämde sig Stefan, tyvärr, för att lämna laget och i stället börja spela för Jaroslav. För mig blev det en fruktansvärt hård tid med åtta timmars träning varje dag, men det kändes ändå bra. Tills den dagen ryktet kom i omlopp att planet med hela Jaroslavs hockeylag hade störtat.

– Hela världen vändes upp och ner. ”Jag måste hem!” skrek min kropp. Jag måste hem till vänner och familj och sörja med dem. Det var väldigt betydelsefullt för mig att få vara med om minnesstunden i Kinnarps Arena, men tyvärr fick jag inte vara med på begravningen då vi hade match. Det gick dåligt på matchen. Vi förlorade med 1-3. Alla tre målen var mitt fel.

I Ryssland fick Stefans gode vän David Petrasek uppleva hur älskad Stefan var.

– Varje dag blev jag påmind om hur stor han var både som vän och spelare. Men det funkade inte, jag ville därifrån. Jag försökte intala mig att Stefan var med mig, men jag var ganska knäckt som person.

– Ett Moskvalag – Atlant Mytisjtji – ville ta över mitt kontrakt, men det blev en väldigt kort period, bara en månad. Vi vann åtta av elva matcher, men de bröt kontraktet. Jag brydde mig inte direkt. Jag visste redan innan att ryssarna ställer väldiga krav. Jag för min del var klar med Ryssland.

– Vart ska min karriär nu gå vidare? frågade jag mig. Jag fick ett intressant förslag från Växjö, men det blev HV igen förra året. Tyvärr har hockeyspelet den här säsongen inte varit lysande från min sida och inte för laget heller. Jag känner mig väldigt revanschsugen och kommer väl förberedd till nästa säsong. Jag vill visa att jag fortfarande kan spela på topp. Jag har kontrakt till 2015.

– Det känns som om karriären är kort, säger han.

Men nu är David Petrasek alltså hemma igen. Han bor på det område som han redan som liten pojke bestämde sig för att bo på en dag – Brunstorp. Han poängterar att han är Huskvarnabo. Det är viktigt.

– Där man växer upp där känner man sig hemma. Jag bodde på Östra kajen ett tag, det var jättefint, men det var inte hemma.

David Petrasek bor med sambo Anneli Petersson som kommer från Skärstad.

– Vi möttes 1999 när jag jobbade på ett lager och hon var nyanställd kontorist. Jag kom upp från lagret, vi sågs och det blev kärlek vid första ögonkastet.

2008 föddes sonen Zebastian. Han har redan bestämt sig för att bli ishockeyspelare och agent, berättar hans pappa. Zebastian brukade gå omkring i blöjor och med sin innebandyklubba.

För sex månader sedan föddes andre sonen Zesar.

– Grabbarna är väldigt speciella för mig, säger han.

Vad skulle du vilja lära dem?

– Att stå upp för de svaga. Att inte mobba

Står du själv upp för de svaga?

– Ja, numera. I skolan var jag dum mot några. Det har jag verkligen ångrat och numera är jag vän med dem på Facebook.

David Petrasek är 37 år. En dag kommer vi att möta honom som krögare i Jönköping, men fram till dess är HV det allra viktigaste.

– Den dag glöden tar slut att pressa sig hårt, då är det över. Men det är det inte för mig. Jag ska ge samma kraft och energi nästa säsong. Jag planerar år för år. Nu är det hockey som gäller.

– Men nu har jag något att falla tillbaka på när hockeykarriären är över. 2015 öppnar jag restaurang tillsammans med Björn Melin, tidigare HV71 och nu AIK, och Anders Boberg som i 25 år varit i restaurangbranschen, nu på Stockmakaren i Huskvarna.

FAKTA: David Petrasek

Yrke: Ishockeyproffs, blivande krögare

Ålder: 37

Familj: Sambo Anneli Petersson, sönerna Zebastian, 5, och Zecar, 6 månader

Bor: Kedjehus på Brunstorp.

Intressen: Familjen, hockey, mat, trav

Läser: På nätet

Ser på tv: HBO-serier

Äter: Vällagad mat

En ishockeyspelare han särkilt beundrar: Peter Forsberg

Önskan inför framtiden: Att komma tillbaka i toppen

Motto: Man lever bara en gång. Njut!

Yvonne Teiffel