Annons
Vidare till jp.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Debatt: Sanningen om Estonia måste fram – för att nå frid

Nio år gammal anländer jag till skolan med en stor obehaglig klump i magen. Något fruktansvärt har inträffat och det påverkar inte bara mig utan hela min omgivning. Min blick vandrar runt och då och då möter mina ögon ett par andra nedstämda ögon. Det är en kulen septembermorgon och i Sverige råder landssorg. Under den förflutna natten försvann MS/Estonia ner i det kalla djupet. En del dagar minns man resten av livet och detta är en sådan. Det är egentligen förvånansvärt att känslorna en nioåring upplevde för över tjugofem år sedan fortfarande kan vara så klara och tydliga.

Många år har passerat sedan den tragiska förlisningen. Den där klumpen i magen har sedan länge försvunnit och ersatts av en känsla. En magkänsla av att något inte står rätt till. Estoniakatastrofen har alltid intresserat mig, kanske på grund av de starka känslorna jag kände den där morgonen.

Genom åren har jag tagit del av det material som funnits tillgängligt för allmänheten i form av vittnesberättelser, granskningar, rapporter, dokumentärer och dykfilmer. Något annat som nyligen aktualiserats är den nedlagda Palmeutredningen. Att dra paralleller mellan Palmeutredningen och Estoniautredningarna är inte svårt. Båda innehåller stora brister och märkligheter inte minst beträffande metod.

Men det som har närt min magkänsla av att något inte står rätt till är egentligen inte tillgängligt källmaterial utan snarare hur den svenska staten har agerat genom alla dessa år. Staten har visat ett skrämmande ointresse för att lyssna på överlevares vittnesmål och anhörigas önskemål.

Vid de första dykningarna påträffades hundratals förolyckade och det hade varit enkelt att bärga kropparna. Dykarna är än i dag förundrade över varför de inte fick hämta hem de förolyckade där och då. Estonia bedömdes också vara i gott skick för bärgning.

Men i stället bestämmer sig staten för att tömma tonvis med grus över skeppet och de omkomna. Sedan vill man kapsla in fartyget i en cementsarkofag som om hon vore ett radioaktivt kärnkraftverk. Den planen blev till sist stoppad av tappert kämpande anhöriga.

Vid de initiala dykningarna var staten inte särskilt intresserade av att hitta en förlisningsorsak. Vilket tydliggörs nu när nya fynd tyder på att väldigt många detaljer som borde ha upptäckts aldrig upptäcktes eller så mörkades dem. Staten var alltså i bästa fall inkompetent och i sämsta fall bedräglig.

Vi vet i dag att staten använde Estonia för transport av militärhemligheter ut ur forna Sovjet. Det krävdes granskade journalistik och ett modigt ögonvittne för att den informationen skulle nå allmänhetens kännedom.

En utredning slog fast att det inte fanns något militärt ombord på Estonia vid förlisningen trots att flera ögonvittnen hävdar motsatsen. Bakgrundsmaterialet till utredningen ska sedan ha eldats upp.

Varvet som en gång byggde Estonia har hela tiden hävdat att ett brustet bogvisir och en förlorad ramp inte kan förklara fartygets synnerligen snabba sjunkförlopp. De menar att det också måste funnits ett hål under vattenlinjen – annars borde fartyget enligt alla fysiska lagar blivit flytande upp och ned i minsta fall flera timmar och upp till ett par dygn.

I stället sjönk hon som en sten. Det nya hålfyndet kan förklara detta. Men då krävs en ny utredning och högst sannolikt nya dykningar. Estland har redan tillkännagivit att de är beredda att göra det som krävs. Den svenska staten kommer sannolikt att förhala denna process ännu en gång.

Om en ny utredning skall vara framgångsrik krävs helt klart nya dykningar. Men det krävs också en helt annan transparens än tidigare. Allt måste ske öppet. Den svenska staten har i denna fråga förbrukat sitt förtroende.

Därför bör utredningen och eventuellt nya dykningar ledas av en nation som inte har ett eget sakintresse. En erfaren marinnation som Japan skulle kunna vara ett lämpligt alternativ.

Bristfälliga dykningar, ett etiskt råd som bombaderas med skräckexempel, militärlast, underrättelsetjänster som tiger, planer på att kapsla in döda och fartyg i cement och en ovilja att höra på ögonvittnen eller ens ta hänsyn till anhöriga. Den svenska staten har sig själv att skylla att det florerar så många teorier och konspirationsteorier kring Estonias förlisning. Den har aktivt bidragit till det genom sitt agerande. Nu är det dags för öppenhet och uppriktighet. Sanningen ger riktig frid, inget annat är tillräckligt.

Mikael Ekvall (V)

Regionråd

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel