HV71 är förvisso inget unikum i det här fallet. En klubb som tar SM-guld i ishockey får i dagens läge helt enkelt finna sig i att tappa stora delar av laget.

Så när HV71 för en vecka sedan meddelade att från klubben är det egentligen inget exceptionellt. Att listan över spelare på väg bort fylls på är heller inte överraskande.

Personligen ser jag de flesta av spelarna som nu lämnar som ”naturliga avgångar” men några av övergångarna blir förstås verkligen kännbara för HV71.

Simon Öneruds flytt till KHL är en oerhört tung förlust, liksom att man tappar Lias Andersson till konkurrenten Frölunda (men lika troligt att han går direkt till NHL). Och hur ersätter man Andreas Borgman - om det nu skulle visa sig att intresset från NHL blir mer än bara ett intresse?

Succémålvakten Linus Söderström är också snart ett minne blott i HV71 men spelar förmodligen i klubben ytterligare en säsong på lån från New York Islanders.

Att se spelare som Önerud, Andersson, Borgman och på sikt även Söderström försvinna från klubben skulle ju kunna få vilken supporter som helst deprimerad.

Samtidigt är det lika bra att vänja sig för det här är som sagt verkligheten. Så länge svensk hockey inte kan konkurrera ekonomiskt kommer det att se ut så här.

Unga spelare hinner knappt etablera sig i SHL innan de tar chansen i någon av de nordamerikanska ligorna. Medelålders herrar som är tillräckligt bra provar lyckan i KHL och de ännu lite äldre ser en chans att tjäna lite pengar i till exempel Tyskland eller Schweiz.

Vem är jag att säga att de gör fel?

Ibland kan det säkert finnas skäl för en lovande yngling att stanna och utvecklas ytterligare ett år i Sverige. Men lika ofta kan nog talangerna få ett lyft av en flytt om förutsättningarna är de rätta.

Och varför skulle inte den som på ålderns höst får chansen i en penningstinn liga ta den chansen?

Just nu är det tufft för HV71, som förstås gärna hade spelat vidare med en trupp som till största delen liknande den gångna säsongens, men istället kanske drabbas hårdast av alla svenska klubbar.

Just nu kanske det är tufft för supportrarna, som får se sina hjältar lämna klubben och som nu får plugga in en hel rad nya namn i laguppställningen.

Oroande för HV71? Ja, det hade det varit om alla förändringar hade kommit som en chock för klubben. Det gör det så klart inte.

Jag skrev i en krönika direkt efter guldet att HV:s nya guldålder börjar här. Hur kan jag hävda det när så många av lagets bästa spelare nu lämnar?

Jo, för att jag ser ett HV71 som jobbar helt rätt utifrån de förutsättningar som gäller i dagens ishockey.

HV har en ungdomsverksamhet, som säkert kan utvecklas men som på ett rätt bra sätt ser till både ungdomarnas och A-lagsverksamhetens bästa.

HV jobbar hårt med ”klubbhjärtan” att få gamla, duktiga HV-spelare att återvända, att skapa en känsla som sitter i väggarna i Kinnarps Arena. David Ullström är ett lysande förvärv i den här kategorin. André Petersson skulle vara ett annat om han kan förmås att skriva på ett kontrakt.

HV har dessutom blivit en attraktiv klubb igen efter några svåra år, tack vare sportsliga framgångar men också tack vare bra ledarskap och sättet att arbeta. Hit flyttar gärna de bästa allsvenska spelarna, de lovande talangerna och de utländska guldkornen.

Att bygga ett nytt guldlag år efter år kanske är för mycket begärt men i en tid när svensk hockey varje vår töms på kvalitet är det klubbar så som HV71, som ändå har förutsättningar att behålla någon form av kontinuitet och klass, som kommer att hålla sig kvar i toppen.