Annons
Vidare till jp.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Eric Luth: Markägare ska inte gruva sig

GÄSTKRÖNIKA. “Här fanns bara vildgräs”, sjunger Karl Oskar i Kristina från Duvemåla, “nu står här gröda. Nog är det rättvist att jag får lön för min möda.” 

Äganderätt handlar sällan om stora ägor hos besutten överklass. Som för emigranten Karl Oskar handlar det snarare om traditionsenligt bruk av vanliga familjers marker. Svensk natur är inte ett resultat av statliga naturreservat. Det är alla tusentals svenska släkter som, liksom min egen, har tagit hand om sin skog och mark i generationer. Äganderätten möjliggör långsiktighet och planering. Den fostrar ansvarstagande, och viljan att lämna över den mark man själv brukar i ännu lite bättre skick till sina efterkommande. 

Äganderätten är en av de viktigaste grundpelarna i en demokrati. Filosofen John Locke hävdade till och med att en regerings existensberättigande är att upprätthålla äganderätten. Men i dag mullrar det i de svenska skogarna, som Arne Lapidus nyligen uttryckte det i Expressen. Markägare litar inte på att staten fullföljer sin del av samhällskontraktet. Skogsbrukare i hela Sverige oroar sig för Miljöpartiets inflytande i regeringen, där fynd av ovanliga mossarter kan sätta näringsförbud på en hel skog. I fokus för Expressens reportage står Lennart Östlund, skogsbrukare i västmanländska Boda, som har förvaltat den skog som har gått i släkten i fyrahundra år. I all afall innan staten bestämde att marken ska bli naturreservat. “De tog min skog”, säger Lennart. “Det är ren konfiskering.” 

Ur ett borgerligt perspektiv är äganderätten i förhållande till skogen en lätt fråga. Äganderätten måste stärkas. Knepigare är det när det kommer till gruvor. Det är svårt att vara borgerlig utan att förespråka gruvdrift i Sverige. Borrning och utvinning behövs för såväl klimatomställning som svensk industri och välfärd. Men det är omöjligt att vara borgerlig utan att våndas över frågan om gruvdriftens förhållande till äganderätten. 

Enligt Bergsstaten har markägare mycket lite att sätta emot när fyndigheter av mineraler görs: “I Sverige kan den som avser att undersöka eller bryta en mineralfyndighet beviljas tillstånd till detta enligt minerallagen, oavsett vem som äger marken.“ Att äga marken innebär inte att äga rätten till att bruka den, inte om man råkar hitta lite vanadin i bergsgrunden. 

Centerpartiet har genom januariavtalet drivit igenom den så kallade skogsutredningen, som skulle stärka den svenska äganderätten. Paradoxalt nog landade utredningen snarare i en urholkning av densamma. Nuvarande eller nästa regering borde ta ett omtag om äganderätten, och samtidigt utreda hur äganderätten i minerallagen kan stärkas.

En sådan utredning bör bland annat utreda hur markägaren kan ersättas även när mineralfyndigheter undersöks. Bergsstaten utfärdar undersökningstillstånd i inledningsvis tre år, men dessa kan förlängas i upp till femton år. Under denna period läggs en våt filt över marken. Det är svårt att utveckla näringar, och fastigheter förlorar i värde. Samtidigt får markägaren ingen ersättning förrän långt senare i processen. Det borde ändras. 

Saktfärdigheten från svenska myndigheter gör det också relevant att ställa sig frågan om det är rimligt med undersökningstillstånd i femton år. I snart tio år har frågan ifall man ska gå vidare i processen med Norra Kärr pågått. När den bortre gränsen är så tilltagen som femton år blir incitamenten till att besluta i frågan inom rimlig tid svaga. Regeringen bör utreda om giltighetstiden som råder i dag är rimlig. 

Med ökad ersättning och snabbare processer skulle kanske fler markägare acceptera gruvbrytning. Som frågan i dag hanteras är det inte svårt att förstå varför starkt lokalt motstånd uppstår. Känslan av att samhällskontraktet bryts, och att släktens mark konfiskeras, är en spetsig kil i demokratins hjärta. Vill staten främja gruvdrift och skogsbruk måste äganderätten stärkas. Markägare måste kunna lita på att deras ansvarstagande inte är förgäves. 

“Jag har gjort rätt för min mark”, som Karl Oskar sjunger, “jag gjorde mitt bästa.” Det borde vara gott nog för ett upprätthållet samhällskontrakt, även när det gäller målkonflikten mellan äganderätten och sällsynta jordartsmetaller.

Eric Luth

Liberal skribent och kulturredaktör i Liberal Debatt. Bördig från Hakarp.

Detta är den tredje delen i en artikelserie på ledarsidan i Jönköpings-Posten om svensk mineralpolitik och den föreslagna gruvan i Norra Kärr.

LÄS MER: Eric Luth: Gruvligt dåligt av regeringen (del 2)

LÄS MER: Eric Luth: Gruvlandet som slutade gräva (del 1)