Annons
Vidare till jp.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gustav Juntti: Investera i ett försvar mot reella hot

Försvaret riskerar att underfinansieras till 2025. Men regeringen sitter fast i inre låsningar.

1917 miljarder dollar. Så mycket lade världens fyrtio främsta försvarsspenderare ut under förra året. Siffran kommer från det globalt erkända Stockholms internationella fredsforskningsinstitut (Sipri).

Förra årets siffra var den högsta sedan slutet av Kalla kriget. Uppmätt i 2018 års dollarpriser står USA för 38 procent av samtliga militära utgifter, och behåller sin plats som den globala militära dominanten. Men det säkerhetspolitiska landskapet har förändrats rejält de senaste åren.

Ryssland har invaderat Georgien och Ukraina. Iran, Turkiet och Saudiarabien har flyttat fram positionerna regionalt. Och flera områden i sydöstra Asien är numer reaktiverade säkerhetspolitiska spelbrickor.

Enligt Sipri har de militära utgifterna i Asien stigit varje år sedan 1989, den enda världsdelen med en liknande trend. Det har gradvis förflyttat tyngdpunkten från väst. Det här syns. För första gången i Sipris kartläggning är två asiatiska länder, Kina och Indien, med bland de fem största spenderarna. Att de placerar sig före Ryssland och Saudiarabien på topplistan talar också sitt tydliga språk.

Pengar är inte allt. Men resurser är ändå en avgörande faktor för militär förmåga. Det har den förra och innevarande mandatperiodens debatt om kommande försvarsbeslut blixtbelyst.

I vintras råkade Moderaterna och försvarsminister Peter Hultqvist (S) i luven på varandra. M vill skjuta till ytterligare nio miljarder ovanpå de 85 miljarder som regeringen sagt ska vara på plats år 2025, annars riskerar Försvarsberedningens förslag för åren 2021-2025 underfinansiering. Det finns fog för sådan oro.

USA skiftar fokus mot Asien och Stilla havet. Europa blir då mer beroende av sin egen försvarsförmåga. Därtill har solidariteten och samarbetet inom Europa sjunkit, så enskilda europeiska länder blir mer utelämnade till sin egen förmåga. Allt detta borde pressa Sveriges försvarsutgifter uppåt, enligt en rapport från Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) från 2012.

Men som Sipri visar har Sveriges militära utgifter minskat sedan 2010, från 1,2 till 1,1 procent i dag mätt som andel av BNP. Och enligt FOI-rapporten är vi de enda bland jämförbara nationer som haft denna negativa utveckling, som pågått sedan år 2000.

Enligt Sipri har Tyskland den största ökningen av utgifter av de femton länder som lägger mest på militären, dels från 2010, dels från 2018 fram till 2019. Men trots femton procents ökning det senaste decenniet är utgifterna fortfarande 1,3 procent av BNP. Växer ekonomin växer också utgifterna. Det illustrerar en större poäng.

Den politiska fixeringen i Sverige vid ett mål på minst 1,5 procent av BNP till försvaret blir därför konstig. En svår diskussion reduceras till en simpel siffra. Det blir just det publika auktionsförfarande som försvarsministern säger sig inte vilja ha. Väljarna blir dock inte klokare av vad siffran ger för effekt i Eksjö eller Såtenäs.

Det här kan tyckas som en akademisk diskussion. Och enligt vissa forskare stämmer det. Måttet som Sipri använder tenderar att underskatta Kinas och Rysslands ökade förmåga.

Men diskussionen har direkt bäring på svenska partiers arbete inför höstens försvarsbeslut. Med en stigande oro i Sveriges närområde, exempelvis Nordatlanten och Arktis, behöver vi investera i ett försvar som kan möta reella hot.

Försvarsberedningens förslag för kommande försvarsbeslut satte Hultqvist på direkt kollisionskurs med finansminister Magdalena Andersson (S). Ändå är förslagets kostnadsuppskattning i underkant, givet att Försvarsmakten själva begär 55 miljarder mer. Samtidigt ökar coronakrisen behovet av investeringar i det civila försvaret.

I mitten av maj är det tänkt att Hultqvist ska ha enat övriga partier bakom en inriktning. Signaler från förhandlingarna (SvD, 23/4) säger att regeringen fastnat i inre låsningar och därtill fått se stora fördyringar inom civilförsvaret och armén som hotar genomförandet av det ursprungliga förslaget. Det är oroväckande, särskilt i ljuset av Sipris nya rapport.