Annons
Vidare till jp.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gustav Juntti: Journalister är inte tjänstemän, Bylund

Linus Bylund (SD) vill kunna straffa partiska journalister inom public service. Han kan tyvärr få god hjälp på vägen av Ulf Kristersson (M) och justitieminister Morgan Johansson (S).

Straffa partiska journalister. Avskaffa press- och filmstödet. Slå ihop SVT, SR och UR och beskär deras budget. Tv och radio ska göras för ”svenskarna”, så program och innehåll ska anpassas efter det. Varför?

”Ledstjärnan måste vara att skapa gemenskap,” säger Linus Bylund (SD) till nyhetsmagasinet Fokus (9/20). Med buller och bång satte han sig på sin nya stol i Förvaltningsstiftelsen, den som har hand om public service-bolagen SVT, SR och UR. Fram åkte en både spetsig och trubbig mediepolitik. Det var inte allt han sade.

Han vill se en helhetsutredning av public service. Det är lätt att förstå. Mediers förutsättningar och ekonomi har så i grunden skiftat på bara tio år att vi inte längre kan vara säkra på systemets fortlevnad eller räckvidd.

Det vore onekligen dumt av företrädare från politiken och civilsamhället att demonstrativt sitta på händerna för att politiskt visa att man inte viftar i takt med SD.

Vidare säger Bylund att det behövs ”ett ökat individuellt ansvar för alla tjänstemän som, via skattemedel eller jämförbart, är anställda för att på ett eller annat sätt tjäna folket.” Det kan ju låta klokt. Flera partier vill se mer ansvarsutkrävande för vart skattemedel går. Men det gäller att partierna inte släpper blicken på den större bilden.

Den senaste tiden har en debatt om medier och SD härjat. Det började i förra veckan när partiets företrädare i kulturutskottet ville kalla till sig cheferna för SVT och SR. I tv och radio hade två program uppfattats som opartiska. Det gillade inte SD.

Även om förslaget röstades ner enligt demokratisk ordning var skadan redan skedd, ansåg socialdemokrater och liberaler. Enligt andra, som DN:s ledarsida, var det ett lika stort problem att Kristdemokraterna var tysta. Men det vore väl ett problem oavsett vem som var tyst? En annan som tog ton var Moderaternas partiledare Ulf Kristersson.

Han kallade Bylunds uttalanden och SD:s agerande i kulturutskottet för ”ett par rejäla övertramp när det gäller mediernas frihet och oberoende”. Det har han helt rätt i. Han har också rätt i att en djupare diskussion om medial pluralism och konkurrens behövs men att den ofta går i stå eftersom varje ansats tolkas som något auktoritärt.

Sen börjar det slira. Kristersson säger att partiet alltid arbetar för att ”stärka det konstitutionella skyddet för det fria samhällets institutioner.” Det är ungefär vad Socialdemokraterna och regeringen har drivit: grundlagsskydda public service.

Justitieminister Morgan Johansson (S) har tillsatt en parlamentarisk kommitté som ska utreda precis detta. Den ska vara färdig i augusti i år. Det betyder att nuvarande riksdag kan rösta för ett grundlagsskydd. Men att ändra i grundlagen kräver två likadana parlamentariska beslut med riksdagsval emellan, så det är först efter år 2022 som det kan träda i kraft. Det skulle förmodligen inte hjälpa.

Som ekonomerna Christian Bjørnskov och Stefan Voigt visat i en ny studie är den generella trenden att grundlagsstadgat skydd för medier inte beskyddar medierna. I en jämförelse av grundlagar och författningar från 83 länder finner de att länder med starkare grundlagsstadgat skydd för press- och yttrandefrihet är mindre benägna att faktiskt låta medierna vara.

Länder utan formellt skydd för medierna har den högsta graden av mediefrihet, följt av länder med oklara skyddsmekanismer. De med uttryckliga konstitutionella skydd har näst lägst mediefrihet. Länder med grundlagar som tillåter censur och restriktioner av medier vid undantagstillstånd har föga förvånande lägst grad mediefrihet.

Att följa långtgående lagar till punkt och pricka är helt enkelt mer politiskt kostsamt för regeringar – särskilt om det finns ett oberoende rättsväsende som låter medierna utmana politiken – så de avstår i större grad. Det är här Bylunds uttalanden kan placeras.

Undantagstillstånd expanderar statens befogenheter på bekostnad av de civila rättigheterna. Det finns inte i Sverige. Men SD:s partiledare Jimmie Åkesson sade i Almedalen 2016 att han vill ändra på det.

Därför kan inte Bylunds utspel förstås enbart som ett ökat tjänstemannaansvar, utan som en pusselbit i ett politiskt schackrande med svenska mediers oberoende. För journalister är inte tjänstemän eller handläggare. De är demokratins fyrbåk.

Så ja, man kan säga att SD har en kulturpolitisk vision som Mats Svegfors, som hjälper Moderaterna utveckla ett nytt idéprogram, säger till Fokus. Men går det verkligen att säga vad man vill om den, som han tillägger?

Det är för enkelt att bara prata om yttrandefrihet. Vi behöver skilja på olika koncept för att förstå hur medier hotas eller hjälps. Är det diskussions- eller mediefrihet vi vill bevara? Sannolikt båda. Men demokratier kan ha det förra utan att erbjuda det senare.

Exempelvis har Ungern hög diskussionsfrihet men låg mediefrihet. Ett tjugotal demokratier, däribland Tjeckien, Nya Zeeland, Chile, USA och Taiwan följer samma mönster, enligt en annan studie av den tidigare nämnde danske ekonomen Bjørnskov.

Just Danmark tas ofta som exempel på hur illa public service kan behandlas av populistiska partier. Men för ungefär tio år sedan konkurrensutsatte Danmark public service genom att kräva upphandling av privata mediebolag för vissa public service-kanaler. Sedan dess har konsumtionen av och populariteten för privata alternativ vuxit kraftigt.

När den borgerliga regeringen förra våren började ställa nya krav på de privata aktörerna gick SD:s systerparti DF till och med in och försökte rädda systemet. Det är inte alla populister som vill störta medierna.

Antalet privata medieleverantörer inom public service i Danmark är i dag tre jämfört med en enda vid starten. Det visar att ett livskraftigt system som uppfattas ligga närmre väljarna än politikerna går att forma, vilket stärker legitimiteten för att ägna skattemedel åt olika former av nationell eller lokal journalistik.

Det är också i det friare valet som de privata alternativens bästa argument ligger, särskilt för de som förfasas av östeuropeiska populisters kontroll över statliga medier. Det går inte att kombinera en närmast total politisk uppbackning för en stark statlig mediejätte med en total separation av oberoende media från politikens institutioner.

Kanske hade en marknad kunnat växa även i Sverige om politiker tog en mindre aktiv roll i reglering och kravställning. Tyvärr tycks de flesta partierna springa åt motsatt håll. Priset kan paradoxalt nog bli lägre medial frihet.