Annons
Vidare till jp.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gustav Juntti: Kluven tunga om jordbrukets framtid

 
Coronaviruset 2020
Visa alla artiklar

Sverige behöver öka sin självförsörjning. Men vi kan inte möta nästa kris med strategiska potatisar och mellanmjölk.

Den påstått jordbruksvänliga S-ledda regeringen talar med kluven tunga. Socialminister Lena Hallengren (S) beskrev för SVT Agenda (6/4) att det var fel av Sverige att avskaffa beredskapslager. Hon talade då om skyddsutrustning och medicinska produkter. Men andemeningen var att det behövs mer svensk produktion.

Ministerkollegan Jennie Nilsson (S) anser samtidigt att det inte behövs beredskapslager för livsmedel (SVT, 4/5). Dock ska graden av självförsörjning öka, hävdar landsbygdsministern och låter som om hon fått LRF:s talepunkter i handen. För det är i princip bara Lantbrukarnas Riksförbund som vill se mer inhemsk produktion och konsumtion av svenska jordbruksvaror.

Att ha ett lager av mediciner och utrustning är bra i en pandemi. Men det är rimligen viktigare att oavsett kris kunna stoppa mat på bordet till en stor del av befolkningen. Det blir dock allt svårare att möta en matmedveten medelklass preferenser.

Enligt agronomerna Kersti Linderholm och Lennart Wikström kan svensk växtproduktion förse samhället med 2,5 gånger mängden energi och protein som behövs. Men ”krävande konsumenter” underminerar denna form av självförsörjning. Svensken vill ha nya yoghurtsmaker och sånt som inte växer i landet, exempelvis avokado och chiafrön.

Därtill har politikens mantra om ekologiska odlingar en kraftig baksida: Det minskar förmågan till självförsörjning med 40 procent, enligt de två agronomerna. Något liknande visade en Chalmersforskare med tre kollegor häromåret.

Att odla ekologiskt har 50-70 procent högre klimatpåverkan beroende på grödan. Det beror på att metodens skördar är 25 procent lägre vilket kräver mer land än konventionell odling vilket höjer alternativkostnaden mätt i koldioxidutsläpp. Ekologiska ärtor är goda men inte så nyttiga.

Landanvändning är en svår fråga. Jönköpings kommun har nyligen beslutat att inte bygga nya fastigheter på produktiv jordbruksmark för att öka livsmedelsförsörjningen. I stället ska skogsmark användas. Det låter bra.

Enligt en rapport från konsultbolaget WSP uppgår exempelvis marknadsvärdet av produktionen på jordbruksmarken i Kortebo – vilket utpekats som exploateringsområde i kommunens översiktsplan – till 122 miljoner. Det samhällsekonomiska värdet är än större.

Liknande beslut har fattats i Vaggeryd, medan Gislaved arbetar för att undvika exploatering av jordbruksmark. Värnamo går däremot i motsatt riktning och fortsätter med planen att bygga på Mossleplatån samt en detaljplan för vidare exploatering i Nöbbele. Ihop med Habo är man länets enda kommun som använder åkermark för att expandera centralorten.

Om kommuner har exklusiv beslutsrätt är det svårt att skapa en nationell struktur för hur mycket land som ska användas till strategisk produktion. Kan det dilemmat hanteras återstår ändå frågan om vad som utgör självförsörjning.

Är det råvaror eller förädlade varor? För att kunna ta hand om grödorna behövs drivmedel och reservdelar till maskinparken, vilket vi inte är nära på att producera själva. Den trängsta sektorn är dock konstgödsel. Sveriges jordbruk är helt beroende av gödselimport, enligt 12 forskare vid Statens lantbruksuniversitet.

2005 klassade Frankrike yoghurt som en strategisk produkt för att skydda den inhemska mejerijätten Danone från utländska uppköp. Det var ett led i att fortsätta subventionera de välorganiserade mjölkbönderna i ett EU som allt mer nitiskt slår ner på ojämn konkurrens och handelshinder.

I Sverige är varannan krona av böndernas intäkter subventionerad. Jordbruksstödet är, tillsammans med hyresregleringen, de enda överlevarna från 40-talets ransoneringspolitik. Samtidigt sysselsätter jordbruket enbart cirka två procent av arbetskraften.

Ska vi diskutera ökad livsmedelsförsörjning och viktiga områden för svensk krishantering bör vi också diskutera hur gemensamma skattepengar går till en samhällsekonomiskt liten grupp.

Här måste politiker tydligt visa vilka avvägningar och behov som ska få vägleda arbetet för ökad självförsörjning, och inte bara lyssna på LRF. Vi kan inte möta nästa kris med potatis och mellanmjölk, hur strategiska de än uppfattas.