”Bland de positiva effekterna är punktskatt, moms samt vårdens kostnadsbesparingar på grund av för tidig död de viktigaste.” Det var 2001. Tobaksbolaget Philip Morris beskrev i en rapport till den tjeckiska regeringen att landet tjänade 147 miljoner dollar per år på att dess befolkning rökte.

En av cigarettens viktigaste positiva effekter var, enligt Philip Morris, att dess konsumenter lever fyra till fem år kortare. Det betyder att statens utgifter för äldreboende, vårdkostnader och pensioner sjunker. Det räknade tobaksjätten som en vinst för statsbudgeten.

Argumentet var tekniskt sett korrekt, men förstås provocerande cyniskt. Dessutom var det ett indirekt underkännande av sin egen industri. När cigaretter lanserades beskrev tobaksbolagen dem som nyttiga för individ, samhälle och ekonomin. Nu skröt ett av de största bolagen om hur produktens dödlighet förbättrade statskassan.

Analogin kanske inte är klockren. Men visst finns det en cynisk underton i den rapport som P4 Jönköping berättade om i torsdags (5/3) under rubriken ”Dödsfall ger fler billiga bostäder”.

Jönköpings kommun lät ekonomen Sofia Wixe från högskolan undersöka hur många bostäder som friställs på grund av dödsfall. 2018 dog 1246 personer i kommunen. Wixe räknar med att ungefär hälften, 551 stycken, efterlämnar en person i bostaden vilket gör att den inte blir tillgänglig för andra. Slutsatsen är att dödsfall friställer 695 stycken bostäder.

Drygt 200 av dessa är hyresrätter och hundra vardera är småhus eller bostadsrätter. Ungefär hälften är dock specialbostäder, vilket bland annat syftar på äldreboenden. De leder i sig inte till någon flytt eftersom ett biståndsbeslut krävs för att ta en plats i anspråk.

I Huskvarna centrum, Råslätt, Kålgården och Rosenlund är tillgången på äldreboenden god, vilket höjer omsättningen på bostäder. Men det är inte samma sak som att fler får chansen till ett eget boende.

I exempelvis Huskvarna finns sju av tio friställda bostäder på specialboenden. Det är främst på Råslätt, Söder, Liljeholmen och Öxnehaga som hyresrätter blir tillgängliga. Totalt rör det sig dock inte om mer än ett sextiotal – i en av landets tio största kommuner.

Rapportens tes, att dödsfall bidrar med fler bostäder än nyproduktionen i Jönköping, tycks överoptimistisk. Enligt ny statistik från Boverket är byggbehovet i Jönköpingsregionen mellan 2018 och 2027 landets fjärde högsta, före exempelvis Linköping, Norrköping och Västerås. Totalt behövs 16 500 nya bostäder här under denna period.

Att försöka förstå vad som händer med bostadsutbudet när stora grupper 30- och 40-talister närmar sig ålderns höst är därför helt rimligt. Det är en förbisedd aspekt av den kraftiga bostadsbrist som en majoritet av landets kommuner – 240 av 290 enligt rapporten – upplever.

På en fungerande bostadsmarknad skulle större utbud ge lägre kostnad för boende. Men i Jönköping och övriga Sverige får folk alltså tills vidare sätta hoppet till att andra dör i ”rätt” område. Det är en pervers effekt av 75 år av statlig snedvridning.

I juni 1942 valde Sveriges samlingsregering att reglera hyrorna som en rationaliseringsåtgärd på grund av andra världskriget. Högerpartiets ledare Gösta Bagge ska då ha sagt: ”Ger ni er in på det här, så kommer ni aldrig ur det.” Tre kvarts sekel senare har Bagge fortfarande lika rätt.

Därefter har hyresregleringen ihop med nya krav på planprocesser, detaljplaner, ett berg av byggregler, kommunala särkrav och dyra förfaranden vid en överklagan satt marknaden ur spel. Bra, menar många, då kan fler ha råd med en bostad. Men det har gett bostadsägarna en av historiens största fallskärmar.

Redan 2013 visade en rapport från Reforminstitutet att dessa regleringar omfördelat cirka 1000 miljarder kronor till de som äger sina bostäder. 350 miljarder hade gått till den tiondel med högst inkomster. Begränsningen av utbudet drev upp priset på befintliga bostäder enormt, så de som ägde en bostad fick betalt för att bo.

Samtidigt orsakade regleringarna enligt rapporten 74 miljarder i samhällsekonomiska förluster, eftersom de hindrar byggande och därmed investeringar och jobbskapande. Ekonomerna föreslog bland annat en skrotning av de kommunala särkraven, lägre reavinstskatt vid försäljning och fri hyressättning för nybyggen.

Det sistnämnda brukar oftast väcka mest känslor: Ska fastighetsägarna duschas i pengar medan vanligt folk får höjda hyror? Dels är argumentet ensidigt. Den som efterfrågar dyra och stora bostäder skulle också få betala mer. Dels är argumentet gammalt.

År 1965 inledde regeringen Erlander III arbetet med en proposition att avskaffa hyresregleringen. Flera ministrar, bland andra Olof Palme, var för. Tage Erlander, Gunnar Sträng och ett gäng äldre ministrar var emot, men blev övertygade.

För att dämpa fastighetsägarnas vinstökningar skulle de få högre skatt. Paradoxalt nog motsatte sig då finansminister Sträng de högre skatterna. Det skulle framstå som att regeringen höjde skatten och hyrorna. Skatterna rensades ur förslaget som nådde riksdagen 1967.

Det fick folkpartiledaren Bertil Ohlin att klaga på att regeringen gynnade de rika fastighetsägarna. Till slut drogs förslaget tillbaka helt. Närmre än så kom aldrig Sverige en fri bostadsmarknad.

Det är så man den första torsdagen i mars 2020 kan höra på radion att döda människor kan vara en viktigare drivkraft för landets bostadsmarknad än politikerna i Rosenbad. Det doftar tjeckisk cigarettcynism lång väg.