Annons
Vidare till jp.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gustav Juntti: Ställ om omställningspolitiken

 
Coronaviruset 2020
Visa alla artiklar

Investeringar i vuxenutbildning har gett dålig avkastning. Sverige behöver en reformpolitik för en arbetsmarknad som nu stöps om i grunden.

En statlig garantipeng för omskolning. En ny myndighet för gymnasiala yrkesutbildningar för vuxna. Nya kortare introduktionsutbildningar riktade mot professionsyrken för att avlasta stora grupper inom vård och skola.

Det är några förslag på hur Sverige kan skapa större trygghet och flexibilitet på arbetsmarknaden, enligt antologin ”Arbetsmarknad i förändring” som släpptes i tisdags (28/4) av den gröna och liberala tankesmedjan Fores.

Antologin är nyttig. Sverige är mitt uppe i en strukturomvandling driven av digitalisering, automatisering och klimatförändringar. Samtidigt har arbetsmarknaden drabbats av en extern chock under coronakrisen.

I det är Sverige knappast unikt. Många välfärdsländer möter samma fråga: Hur ska ekonomin och välfärden utvecklas när arbetsmarknaden stöps om i grunden?

Antologin föreslår så kallade individuella kompetenskonton (IK). Det finns i Singapore, och Frankrike liksom EU-kommissionen utreder liknande förslag. Ett alternativ till IK är en omställningsförsäkring som betalas via den allmänna löneavgiften och kan finansiera kortare utbildningar.

Det här är bra tankar. Stora yrkesgrupper som lärare och läkare ägnar i dag för mycket tid åt administration. Långsiktigt behöver dock politiken förkorta avstånden mellan karriär- och kunskapsstegens trappsteg. Det kräver nya former av utbildning.

Politiken pekar oftast på högskolor och universitet. Exempelvis föreslog regeringen i slutet av mars – som en direkt respons på ökad arbetslöshet – fler platser på basår, sommarkurser, högskolor och universitet. Men det hjälper inte befintliga dataingenjörer eller specialistsjuksköterskor som behöver en specifik kurs för att lösa en ny yrkesuppgift.

Att anmäla sig på enstaka fördjupande delar av ett program är i dag omständligt. Tiden från anmälan till kursstart är därtill ofta längre än själva kursen, vilket bromsar viljan att förkovra sig. Att bara expandera universiteten är inte heller rimligt. Brister i arbetskraftens kunskaper rättas inte till med fler nybörjare.

Vuxenutbildningen är ett bättre mellansteg. Dels för att kurserna ofta skapas ihop med branschen, dels för att kurserna ges tillstånd att löpa kortare perioder vilket gör innehållet mer aktuellt och anpassat till deltagarnas förkunskaper.

Men det finns att göra även här. Sverige har investerat mycket i denna utbildningsform, men har i dag stor arbetskraftsbrist och hög arbetslöshet samtidigt. Investeringen har gett dålig avkastning.

Slutligen är frågan vem som ska stå för den utbildning arbetskraften ska skaffa sig. I dag förväntas arbetsgivaren leverera all kompetensutveckling. Men det betyder att vissa bolag kan lära upp specialister som sedan går med högre lönekrav till andra bolag i behov av dem. Förvisso har konkurrens alltid sett ut så.

Men som Martin Henning, professor i ekonomisk geografi, fastslår i sitt kapitel visar nya analysmetoder att arbetskraft rör sig mellan yrken och branscher på helt andra sätt än vad arbetsmarknadspolitik tidigare utformats för att rätta till. Som att dataingenjörer och sociala medier-ansvariga i dag är lika vanliga inslag på en tidningsredaktion som en journalist.

Det betyder att vi inte kan räkna kompetensutveckling som något bolags- eller branschspecifikt. Alltså bör någon form av flexibel men gemensam utbildningsform skapas mellan de helt privata och de helt offentliga.

Där blir IK-förslaget mer begripligt, liksom tanken om en statlig garantipeng för omskolning. Pengen ges inom ett system likt tjänstepensionen som kallas för HAKS, framskissat av Carin Ulander-Wänman, docent i arbetsrätt. Arbetsmarknadens parter skapar utbildningen men arbetsgivare, arbetstagare och i första hand staten bidrar med finansiering, ungefär som i Danmark.

Socialdemokraterna har redan misslyckats med sitt storslagna mål om Europas lägsta arbetslöshet till 2020. Och Januaripartiernas reform av Arbetsförmedlingen saknar vilja och riktning.

Med en akut kris på arbetsmarknaden behöver övriga partier göra upp med bilden av sossarna som garanten för en fungerande arbetsmarknad. Det behövs mer effektiva strukturella reformer av arbetsmarknadspolitiken.