Det finns en paroll som dyker upp ganska ofta när man bläddrar i mode- och designtidningar: Less is More. Detta motto – som numera tenderar att beskriva det mesta som har någon typ av minimalistisk framtoning – började spridas under början av förra seklet tack vare den modernistiske arkitekten Mies van der Rohe. Arkitekturen och formgivningen som han och andra modernister förespråkade var enkel och stram. Därmed bannlystes jugendstilens krusiduller i förmån för rätlinjiga byggnader och möbler där materialen och funktionerna var transparent redovisade.

Den unge formgivaren Gustav Persons möbler skulle kunna beskrivas som Less is More, fast hans gedigna och användaranpassade design skiljer sig drastiskt från van der Rohes glassiga fåtöljer. Sedan masterexamineringen vid Konstfack 2013, där han studerade inredningsarkitektur och möbeldesign, har han hunnit motta flera tunga priser såsom Artipelags designpris för årets nykomling samt årets möbel i tidskriften Sköna hem.

I Persons aktuella utställning på Vandalorum i Värnamo presenteras ett urval av hans blonda träbaserade möbler som har en nedtonad och elegant framtoning. Det mest anmärkningsvärda med möblerna är emellertid hur de har konstruerats: inga skruvar, spikar eller lim har använts. En bokhylla har till exempel monterats samman med hjälp av röda silikonband, vilka inte bara fyller en praktisk funktion utan även adderar en dos färg och charm till föremålet.

I ett slags manualvideo får besökaren följa Person när han lätt och ledigt fogar samman olika trädelar till de färdiga möblerna som visas i utställningen. Vissa gånger går det rasande snabbt, som när en nätt liten pall byggs. Tankarna går naturligtvis till IKEA, men denna gång uteblir krånglet med skruvar och dylikt. Jag som annars brukar sky praktiska göromål, börjar i mötet med Persons design märkligt nog känna mig riktigt sugen på att snickra ihop en möbel själv. Allt ter sig så lekfullt och terapeutiskt.

Det finns en poetisk ådra i Persons hantverkskonst som å ena sidan visar sig i träslagens fina åldrande och å andra sidan i bruksföremålens omsorgsfulla konstruktion. Man skulle kunna jämföra möblerna med insiktsfulla meningar där varje ord har en bärande funktion. Formgivarens intresse för språkliga övningar syns även i en lång tavla med trästavar i diverse teckenlika kombinationer. Flera av väggarna pryds av – i min smak – överkäcka texter, såsom: ”En liten kraft/blir i flerfald rätt stor/flerfaldigt stark/klarar mer än du tror.”

Därtill intas rummet av en interaktiv skulptur bestående av rundstavar och gummisnören, som vid tidpunkten för mitt besök ligger upptravad i prydliga högar. Några utskrifter från Instagram vittnar dock om en mycket livligare scen vid utställningens vernissage då barn och vuxna samsades om att bygga en tornliknande byggnad. Denna idé om ett kollektivt utformande – en sorts DIY-attityd – har många beröringspunkter med Persons övriga design som likaså präglas av en handlingskraftig jordbundenhet. Skulpturen har dessutom en tvärdisciplinär läggning och börjar därigenom tangera fri konst. Konceptet är emellertid inte särskilt originellt och i jämförelse med andra utställningar som skapats av besökare ter sig Persons version ganska timid.

Trots ett par invändningar lyckas lyfta framGustav Persons formgivning på ett tänkvärt och väl redovisande sätt. Hans hantverk ser inte bara ut som minimalism – det förkroppsligar nästan begreppet inifrån och ut. Möblerna är utsökta och till skillnad från många äldre funktionalisters bedrifter präglas de av en brukarvänlig och antiauktoritär hållning, synbart befriad från hårda pekpinnar. Mjukheten märks också av i materialet– träet – som utöver sina estetiska fördelar bidrar med en organisk berättarröst. Därutöver hänvisar de moderata materialinslagen till en lovande framtid med försiktigare konsumtionsvanor, och kanske även till en ökad tilltro till den egna skaparglädjen.