Det signalerade att han tillhörde hemstaden Luleås förhållandevis stora - men ändå utstötta - finska minoritet. De som blev valda sist på gympan och slagna på skolgården. När han efter tio år i Umeås rockscen flyttade till Stockholm och började arbeta med ett soloprojekt valde han därför sitt en gång hatade efternamn för att ta tillbaka stoltheten. Inte Robert Hurula, utan Hurula det som gjorde mig till den jag är, sa han i och med släppet av debutskivan.

Den han är förmedlas genom närvarande, rak pop med tydliga punkgrunder. Alltid på gränsen att välta över, ständigt med fingret mot avtryckaren. Lika grundad i Håkan Hellström som Ebba Grön. På skiva lutar det mer åt det poppiga hållet, men live är det tvärt om. Låtarna dränks i dist och punkig attityd och blir något helt nytt. Långa intron, tjutande rundgångsklimax och kastade gitarrer följer med på köpet. Oftast funkar det väldigt bra, bland annat i "Sluta deppa mig" som växer avsevärt, men någon gång lägger det krokben på popmelodierna.

Den förvånansvärt unga 35-åringen plockar också ur Masshysteris låtarkiv, och här är det som mest punkigt. Det river och tjuter och är fruktansvärt bra. Allra bäst är det dock i sololåten "Betongbarn". Var fan ska man ta vägen när man är ett betongbarn? undrar Robert, och sätter med det ord på den alienerat uppgivna men samtidigt arga känsla - svältfödd på framtidstro som hela tiden sipprar ut genom fogarna i Sverige år 2015. Gitarrerna skriker, trummisen kokar och Robert ger allt. Ett bättre sätt att gestalta den känslan finns inte.