Ingrid Losenborg växte upp på ett litet lantbruk i Hyltebruk. Hon beskriver sig som ”en torparjänta”. Den handlingskraft hon har utmärkt sig för och de värderingar hon har tror hon fått med sig från sin barndom och uppväxt.

Det var ett öppet hem där alla var välkomna. Vi fick tidigt lära oss alla människors lika värde.

Eter realskolan valde Ingrid att utbilda sig till mentalskötare. Men hon som alltid har reagerat starkt mot sådant som känns fel, bestämde sig redan efter examen för att inte fortsätta i yrket.

Det jag såg inom mentalvården var sådant som inte är inte etiskt försvarbart. Av hänsyn till anhöriga som fortfarande kan vara i livet vill jag inte prata om mina upplevelser, men jag kan säga att de mentalsjuka inte betraktades som människor.

Ingrid sökte nu, bara 23 år gammal, istället en tjänst som föreståndare för ett privat vårdhem där samtliga 14 boende var döva och flera dessutom hade andra svåra funktionshinder.

Med medfödd optimism, ett glatt sinnelag och utrustad med ett stort tålamod tog hon sig an denna djärva utmaning med allt vad det innebar av ansvar och handlingskraft. I stort fick hon bygga upp verksamheten själv.

I boken berättar hon om de personer hon nu mötte. De äldre döva som levat under förhållanden som är otänkbara i dag. Den unga Ingrid mötte här en ensamhet och ett utanförskap som berörde henne djupt. Här levde människor som aldrig hade bott i ett vanligt hem, människor som inte fått uppleva helger med gemenskap, närhet och traditioner, människor i lappade kläder och med glasögon som gått i arv, människor som var lätta offer om någon försökte lura dem på pengar. När det fattades beslut om dem så fattades de över deras huvuden.

Ingrid, som i personalen hade fått ett par flickor med samma positiva inställning som hon själv alltid haft drog nu igång aktiviteter som för de boende innebär meningsfull sysselsättning och inte minst delaktighet.

Ingrid Losenborgs bok är ett tidsdokument om några döva personers förhållanden förr och om hur de fick en människovärdig tillvaro. Ingrid Losenborg berättar med värme om sina döva vänner, men ibland – då det kan handla om både prästerskap och myndighetspersoner som kanske inte riktigt hade den rätta inställningen – då hettar det till. Bokens titel ””Varma trasor tinar frusna rör” har också sin förklaring.

Det var jul och mitt i alla förberedelser frös vattnet. Jag kontaktade prosten som lättsinnigt sa: ”Om syster värmer trasor och lägger på rören så tinar de nog”. Därpå önskade han oss en god jul och försvann snabbt.

Det var samme prost som anställt henne - i Diakoniföreningen Sällskapet för kristlig kärleksverksamhet!

Efter några år i alla tillstånd som finns mellan lycka och ångest, bestämde jag mig för att dra vidare i livet, berättar hon.

1967 hade hon fått tjänsten som Sveriges första konsulent för dövblinda. Året därpå träffade hon på en fjällvandring med dövblind ungdom sin blivande man, norrlänningen Harry.

Det var snöstorm och vi skulle tälta på fjället. Situationen var kritisk, men Harry som var med som arbetsledare fixade allt och jag kände att detta var rätt man för mig. Vi gifte oss 1970 och bosatte oss i Stockholm, sedan i Boden. Vi flyttade så småningom till Aneby och jag arbetade då som dövblindkonsulent i Jönköping. Till Habo flyttade vi 1989.

63 år gammal gick Ingrid Losenborg i pension. Och så småningom debuterade hon alltså som författare. Hon föreläser fortfarande om döva och om dövblindhet och arbetar redan på nästa bok som ska handla om ännu ett ämne som tidigare inte har dokumenterats - de dövblindas historia.