Relaterat till artikeln

På vår IVA bemannas vi för sju intensivvårdspatienter men rent fysiskt finns plats för elva patienter, men då på platser som inte är fullständigt utrustade med exempelvis respirator och specialsäng. I nödfall har intensivvårdspatienter placerats på patientplatserna på uppvakningsavdelningen, som är en del av operations- och intensivvårdskliniken. På grund av resursbrist ökar dessvärre andelen patienter som varje år måste flyttas till andra intensivvårdsavdelningar i Sverige vilket medför ökad risk för patientskada och förlängd vårdtid för patienterna.

De senaste åren har det funnits en uppfattning hos såväl specialistsjuksköterskor, undersköterskor och läkare att behovet av intensivvård ökar hos befolkningen. Dagens medicinska framgångar gör att vi kan sätta in fler insatser, ge fler läkemedel, utföra mer avancerade interventioner och därmed vårda sjukare patienter. Patienterna är äldre och har fler sjukdomar i botten när de kommer in med akuta tillstånd. Den ökade medelåldern syns inte i statistiken på vår IVA på grund av att vi dessutom vårdar förhållandevis fler barn jämfört med andra intensivvårdsavdelningar i Sverige. Detta resulterar i att medelåldern dras ned i statistiken. Statistiken visar även att vår IVA är en mycket tungt belastad avdelning jämfört med andra intensivvårdsavdelningar i jämförbar storlek. Vårdtyngden ökar för varje år men trots att statistiken visar på fler patienter, sjukare patienter och längre vårdtider har fler vårdplatser och ökad bemanning uteblivit trots påtryckningar från avdelningen. Personalen har senaste åren också upplevt att topparna med hög belastning har ökat och varat under längre tid. Dessa intensiva perioder räddas av att vi arbetar övertid eftersom det inte finns några vikarier att tillgå för varken specialistsjuksköterskor eller läkare på avdelningen. Vidare får personal med administrativa funktioner, som att sammanställa statistik, bedriva forskning, utvecklingsarbeten och möta patienter som kommer tillbaka för återbesök avbryta sina arbeten för att gå in i patientvården. Deras deadlines får ingen förskjutning fast de behöver fördela om sin arbetstid till andra arbetsuppgifter. Det är en ständig avvägning mellan vilken vård vi kan ge våra patienter idag och vilken vård vi vill kunna ge våra patienter imorgon.

Redan innan Covid-19 påtalade vi behovet av fler vårdplatser, samt behovet av fler vårdplatser med isoleringsfunktion för att kunna isolera smittsamma patienter, misstänkt smittsamma patienter och patienter med nedsatt immunförsvar. Nackdelen med isoleringsrum är att de kräver mer personal – och att det är brist på intensivvårdssjuksköterskor är ingen nyhet. Vi har påtalat behovet av en intermediärvårdsavdelning på sjukhuset för att underlätta utflödet av IVA-patienter som har fortsatt högt behov av intensiv andningsvård och mobilisering. Vi har påtalat behovet av fler respiratorer, specialsängar, läkemedelspumpar och mobiliseringsstolar. Mer av allt. Fler patienter kräver mer. De senaste årens ökade behov av läkemedel och material som krävs för att bedriva intensivvård innebar att vi redan innan Covid-19 utsatts för flera bristsituationer. Det var redan då vardag med mail om att vi måste hushålla med vissa läkemedel, att produkter ersatts av en annan produkt eller att ersättningsprodukter inte alls finns att tillgå.

Varje sommar är det samma fråga, hur blir det med huvudsemestern? Det som gör semestersituationen unik på IVA jämfört med andra avdelningar är att vi inte kan ersättas med varken nyutbildade sjuksköterskor eller allmänsjuksköterskor med lång erfarenhet. Vi specialistutbildade sjuksköterskor inom intensivvård måste lösa varandra för semester. Halva arbetsgruppen får semester, andra halvan arbetar och sedan byts vi av efter fyra veckor. Detta möjliggörs genom att en vårdplats stängs och för att operationsprogrammet reduceras. Vi bemannas för en vårdplats mindre men skulle inflödet av patienter öka måste vi klara av det med den bemanning som vi har. Under sommarens helger är uppvakningsavdelningen stängd nattetid och då vårdas patienter som opererats akut under kvällen och natten postoperativt bland intensivvårdspatienterna. Av flera skäl är det inte optimalt att blanda dessa patienter och det ska beaktas att det även kan vara barn som opererats akut.

Utöver utmaningarna med huvudsemestern har det de senaste åren varit problem med att få enstaka semester- och komp-dagar beviljade inom rimlig tid. Ett vanligt förekommande koncept är att bli beviljad ledighet med kort varsel, som kan innebära att besked ges så sent som samma dag. Detta baseras på att inga vikarier finns och att ledighet då endast beviljas om verksamhetens dagsaktuella belastning tillåter. Komp-tiden ökas på då vi inte får lön för obligatoriska utbildningar utan tid istället ges mot tid. Vid nattarbete samlar dessutom personalen på sig flextid eftersom överlappningstiden är för kort mellan nattpass och morgonpass. Inarbetad tid som inte betalas ut och riskerar att försvinna om den inte plockas ut innan de årliga avstämningarna.

Personalomsättningen bland specialistsjuksköterskor och undersköterskor på IVA har ökat de senaste åren på grund av dåliga förutsättningar till kompetensutveckling, krav på att jobba natt fast man känner att man inte kan, orättvis arbetstidsförkortning för nattarbete mellan olika yrkeskategorier, för många helgpass, dåliga förutsättningar att få ledighet beviljad inom rimlig tid och känslan av att arbetet skadar privatlivet. Uppsägningar de senaste åren på grund av för låga löner och dålig löneutveckling har ökat. Ett lönepåslag på 10 000kr för särskilt yrkesskickliga sjuksköterskor som Vårdförbundet förhandlade fram i senaste löneförhandlingarna 2019 har inte synts till med motiveringen att vi redan tillhör en särskilt yrkesskicklig yrkesgrupp.

Redan innan Covid-19 arbetade vi under orimliga förhållanden. Det är bara vi som har den kunskap och erfarenhet som krävs för att bedriva intensivvård och vi kan inte räknas efter antalet huvuden, händer och fötter. Vi kan inte ersättas av andra personalkategorier. Konsekvenserna av att intensivvårdens behov av resurser under många år har förnekats har nu resulterat i att vi står i den största pandemin i modern tid med risk för att vi står uttömda redan innan vi kanske ens nått slutet av pandemins början. Det är nu hög tid för kraftfulla åtgärder, insatser och ersättningar som motsvarar värdet på den unika kompetens vi som intensivvårdspersonal besitter för att vi på lång sikt ska ha uthållighet att bedriva intensivvård under hela coronapandemin.

Avslutningsvis TACK till mina gamla kollegor som sagt upp sig de senaste åren. Tack för att ni nu tillfälligt har kommit tillbaka – trots hur livet på intensiven såg ut INNAN Coviden. Utan er hade vi inte haft en chans.

Therese Åstrand med kollegor, 
Specialistsjuksköterska inom intensivvård, 
Ryhov, Jönköping