Annons
Vidare till jp.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Därför hyllas Johans arbete av världens rockstjärnor

I ett radhus på Ekhagen bygger Johan Lundgren gitarrmikrofoner som hyllas av världsstjärnorna. Följ med på en resa bland lödtenn, koppartråd och ärgade magneter i jakten på det perfekta gitarrljudet.

Slingor av vit rök stiger mot taket. Som som många gånger förr sitter Johan Lundgren med lödkolven i handen, böjd över en gitarrmikrofon.

Rummet är blott några kvadratmeter stort. Pappershögar med beställningar, en whiteboard med månadens måsten, hundratals gitarrmikrofoner och en arbetsbänk vars ena halva täcks av en spollindningsmaskin från det sena 1950-talet.

På golvet står en dammig och något skamfilad Fender Twin Reverb-förstärkare.

– Keith Richards kräver att det ska stå en sån var han än är på jorden, så den duger åt mig med.

Det lilla rummet i radhuset på Ekhagen i Jönköping beskrivs kanske bäst som en hybrid mellan replokal och verkstad.

Här bygger Johan Lundgren några av världens mest högkvalitativa gitarrmikrofoner. Hans kunder är spridda över världen och artister som Ghost, Thin Lizzy, Meshuggah använder hans skapelser.

Vi är här för att ta reda på hur ett litet företag utan affärsplan lyckats erövra världen, vad som fått Johan Lundgren att ägna större delen av sitt liv åt koppartråd och magneter – och vad som är hemligheten bakom ett gitarrsound.

Det finns något som förenar nästan alla elgitarrister. Vare sig de spelar jazz, metal, rock eller blues jagar de det perfekta gitarrljudet; det experimenteras med pedaler, strängar, kablar, träslag, förstärkare, högtalare, rör och så vidare. Trots att ingen har hittat hem tycks alla vara övertygade om att den heliga graalen finns någonstans där ute.

Jakten bär vissa likheter med den grekiska legenden om Sisyfos evighetskamp med stenen; När stenen nästan är uppe på berget rullar den ner och allt börjar om. Parametrarna är helt enkelt oändliga.

Men för att skala ner det hela kan man säga att tre saker är själva grunden för ett elgitarrljud: förstärkare, högtalare och gitarrens mikrofon.

Johan Lundgren rättar mig nästan omgående.

– Om jag ska vara lite ordpolis så är det egentligen inte en mikrofon utan en pickup eftersom den inte fångar upp något ljud.

På svenska säger dock nästan alla gitarrmikrofon så vi håller oss till det för enkelhetens skull.

En gitarrmikrofon är en enkel konstruktion; en magnet lindad med några tusen varv tunn koppartråd, med en tjocklek som ett hårstrå. När strängen vibrerar över mikrofonen, störs magnetfältet och en elektrisk spänning genereras i spolen. Denna svaga spänning förstärks sedan i förstärkaren och skickas ut i högtalarelementen.

Det finns två grundmodeller av gitarrmikrofoner: single coil och humbucker. Single coil består av en spole och ger ett öppet lite svagare ljud med mycket diskant, tänk Fender Stratocaster. Tvåspoliga humbuckers som sitter i de flesta Gibson Les Paul ger ett tjockare, mer komprimerat, kraftigare och dovare ljud.

Vi sitter vid Johan Lundgrens köksbord och försöker hänga med. Han pratar om induktans, Alnico 2 och Alnico 5-magneter och olika typer plain enamel- tråd. Det går till en viss gräns.

– Det viktigaste är Q-värdet, en mikrofons godhetstal, säger han och springer och hämtar en välspelad Stratocaster.

Snart står han istället och spelar AC/DC-riff, men passionen och lyckan är den samma.

Och så fortsätter det, jag ställer en fråga och snart vet varken jag eller han vart samtalet är på väg eller vad han skulle förklara från början.

– Mitt minsta barn kallar mig för den misslyckade pedagogen.

Läs mer: Sixten Redlös om turnén med KSMB

Under 80-talet spelade Johan Lundgren i det lokala punkbandet Sixten Redlös, de har sedan återförenats i omgångar.

På den tiden spelade Johan Lundgren på en gitarr med humbucker.

– I början av 90-talet köpte jag en halvt sönderslagen Strata på Eddes musik här i Jönköping. Då upptäckte jag hur stor skillnad det var på olika mickar. Det var som att hälla bensin på hjärnan.

Där någonstans startade hans besatthet av gitarrljud och mikrofoner.

I början använde han en gammal skivspelare för att linda koppartråden. Att hitta delar och material var långt ifrån enkelt.

– I dag finns allt på nätet, ett knapptryck bort. Du kan köpa ett färdigt kit, du kan läsa hur olika mikrofoner är byggda. När jag började fick man leta längst bak i en bortglömd del av gulasidorna.

Johan Lundgren berättar hur han köpte gamla mikrofoner och dissekerade dem, ändrade och lyssnade.

– All min kunskap har jag fått lära mig själv från grunden.

Sedan början av 2000-talet har han kunnat försörja sig på sina mikrofoner. Någon plan har han dock aldrig haft.

– Jag drivs av kärleken till elgitarren, rock n' roll och välljud. Men jag tror att alla företag som kommer någonvart drivs av passion.

Passion och förmodligen en ganska stor skopa talang har gjort att Lundgren Guitar Pickups i dag nämns som en av världens ledande tillverkare av kvalitetsmikrofoner. Han har levererat mikrofoner till bland andra Fender, Jackson, Hagström och Ibanez. Han har också utvecklat en mikrofon för 8-strängade gitarrer till det tekniska metalbandet Meshuggah.

– Jag tror att min noggrannhet, vi tillverkar nästan alla delar själva, och att det inte räcker att något är nästan bra har gjort att vi har ett så bra rykte.

När kaffet är urdrucket går vi ner till "verkstaden" igen. Utanför fönstret skymtar Vättern.

– Jag hade bestämt mig för att inte snusa, men nu när ni varit här ett tag kanske jag kan ta en snus, säger Johan Lundgren samtidigt som han demonstrerar sina olika gitarrsound med hjälp av en specialbyggd gitarr där det går att byta mikrofoner på någon sekund.

Det finns lika många ljudideal som det finns gitarrister, men många får något speciellt i blicken när man pratar om gitarrerna och förstärkarna från rockens barndom under 50- och 60-tal.

En Gibson Les Paul av den gyllene årgången 1959 kostar i dag upp till tre miljoner kronor. En Fender Stratocaster 1962 går på runt 200 000 kronor.

Även mikrofonerna i dessa gitarrer anses av många vara de bästa som tillverkats.

Johan Lundgren har dissekerat flera mikrofoner från den här eran och den mikrofon som han kanske är mest känd för: Heaven 57 är hans egen version av Gibsons klassiska PAF.

– Det var svårt att hitta rätt material, men alla små detaljer spelar roll, säger han och visar plasten till en mikrofon.

– Den luktar lite sur mjölk, jag tycker att den luktar underbart.

Plasten är mjukare än vanlig, modern, plast, vilket han demonstrerar genom att studsa den mot arbetsbänken.

– Detta är nördigt, men någon roll spelar det säkert, varje liten del spelar roll. Jag har hela tiden försökt förstå vad som skapar olika ljud. Men ju mer jag lär mig desto mer inser jag att jag inte kan.

Han håller upp en opolerad, lätt ärgad magnet som används i Heaven 57.

– För mig är detta så jävla vackert. Magneten är hjärtat i en gitarrmikrofon.

Varför anser gitarrister att det var så mycket bättre förr?

– De gamla gitarrbyggarna var enormt skickliga och träffade rätt på något sätt. De gamla mikrofonerna var också mer sansade, mer musikaliska. Men kanske handlar det också om att vi lyssnat på Angus Young och hans Gibson SG från 62 och lärt oss älska det ljudet.