Annons
Vidare till jp.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Joyce har aldrig varit så rolig att läsa

Novellen fungerar ypperligt för högläsning, och ypperligare noveller än James Joyces ”Dublinbor” är svåra att hitta. Ypperligare uppläsare än Reine Brynolfsson kan jag inte heller tänka mig. Då kan jag gott ha överseende med att koncentrationen viker någon eller några gånger under de nästan 8 timmar det tar att lyssna (i ärlighetens namn viker koncentrationen minst lika ofta när jag läser Joyce i bokform).

Det huvudsakliga med dessa noveller är inte heller intrigen, vad människorna i dem uträttar. Nä, det viktiga är i stället just att de är människor.

Joyce är mest känd som briljant stilist i ”Ulysses”, men i dessa tidigare skrivna noveller är han den kanske störste människokännaren i engelskspråkig litteratur. Det är ett intryck som förstärks under lyssnandet, att man verkligen blir delaktig i människornas olika levnadshistorier. Det handlar om misslyckanden, om liv som gått i stå, men anledningen att de fascinerar så djupt är hur Joyce lyckas förmedla deras oro, deras längtan, så att den blir en angelägenhet för mig när jag lyssnar.

Något som också förstärks tack vare lyssnandet är Joyces blick för detaljer. Brynolfssons hela tiden undertryckta humor ger många tillfällen till försynta leenden och ett och annat fniss, och jag kan inte påminna mig att jag någonsin tyckt Joyce har varit så här rolig att läsa.

Lyssna på ljudboksspecial i Litteraturpodden