Annons
Vidare till jp.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kajsa Kettil: De manliga genierna får inse – det är inte smart att slå

Professionellt stöd är det minsta samhället kan erbjuda våldsoffer. Men dokumentären om artisten Josefin Nilsson visar att det inte är tillräckligt.

”Du är värdelös.”

En kindpuss och ett leende på det, och scenen är komplett: den kärleksfulla värdmamman som visar ömhet för familjens utbytesstudent. De övriga familjemedlemmarna, som alla tycker att den unga svenskan är ett spännande inslag i vardagen på den franska landsbygden, anar inte att frun/mamman genom psykisk mobbning sakta men säkert bryter ner deras gäst. För gästen gör allt för att passa in, vara till lags, bli accepterad.

Dokumentären ”Älska mig för den jag är ” om artisten Josefin Nilsson fick mig att tänka på det där läsåret för 20 år sedan. Men innan vi går vidare: det här är inte ett försök att likställa kvinnomisshandel med att vara elak mot en sårbar 17-åring. Skillnaden mellan utfrysning och grovt våld går inte ens att jämföra.

Men – och utan att gå in på fler detaljer – tiden under psykiska trakasserier har lett till en förståelse för kvinnor som har svårt att lämna en destruktiv relation. De mekanismer som tar över är omöjliga att värja sig emot, i synnerhet om den utsatta är i beroendeställning till gärningspersonen. Man kan i grunden vara hur stark och självständig som helst, till slut kommer ändå tvivlen: kanske är det mig det är fel på?

Själv hade jag turen att komma tillbaka till en trygg familj i Sverige som kunde lappa ihop en trasig själ.

För Josefin Nilsson räckte inte familjens kärlek. Trots att hon var stark nog att både lämna och polisanmäla sin plågoande, kom till slut de fysiska och psykiska ärren efter misshandeln att kosta henne livet. Mot slutet insåg hon att hon ville berätta för omvärlden om den misshandel som hon utsattes för under 90-talet, och som många kvinnor utsätts för än i dag.

Den goda nyheten är att tiden verkar mogen för den här typen av vittnesmål. Den dåliga nyheten är att problemen lär fortsätta.

Men, övertramp och brottsliga handlingar går inte längre obemärkt förbi. Det visar den våg av reaktioner som nu sköljer genom sociala och traditionella medier. Och det visar sig också via mer officiella ställningstaganden. På tisdagsmorgonen uttalade kultur- och demokratiminister Amanda Lind (MP) sin syn på situationen innan hon skyndade vidare mot ett möte hos gärningsmannens arbetsgivare Dramaten.

Själv har han beskrivit uppgifterna som ”20 år gammal skit”. Och i teorin har han rätt. Brotten inträffade för länge sedan, han har dömts av två rättsinstanser och sonat sitt brott. Det brukar vara ett argument för att personen ska få gå vidare.

Kruxet är att om varje kvinnomisshandlare bemöts som vilken villkorligt frigiven kriminell som helst, då missar vi det större mönstret. Det är ett mönster som gör att förövaren kan fortsätta hållas om ryggen, fortsätta att utsätta människor för våld och trakasserier.

På kvinno- och tjejjourer runtom i landet går telefonlinjerna varma efter helgen, inte minst från anhöriga och vänner som oroar sig för en utsatt närstående. I Jönköping syns redan vissa tecken på att dokumentären kan stärka utsatta kvinnor att söka hjälp, men enligt verksamhetschefen Tania Karanja på Kvinno- och tjejjouren Jönköping dröjer det ofta ett par veckor innan samtalen kommer.

Det är positivt att fler vågar agera när de misstänker att någon far illa. I förlängningen kan en ökad efterfrågan på hjälp ge ökat stöd till våldsoffer. Som JP berättade förra året togs beslutet att inte förlänga den del inom projektet ATV, Alternativ till våld, som riktar sig till våldsutsatta kvinnor. Män som slår skulle däremot få fortsatt proffsbehandling. Frågan har som tur är levt vidare, och i budgeten som presenteras till sommaren väntas besked om projektets framtid. Det vore i så fall ett rimligt sätt att sträva efter jämställd vård på.

Professionellt stöd är det minsta samhället kan erbjuda våldsoffer. Det är däremot inte tillräckligt för att sätta stopp för det som har kommit att omskrivas som ”oacceptabelt beteende”. Men, det finns hopp. Kanske, kanske ser vi nu ett av de första tecknen på att Metoo har lett till förändring på riktigt.

Om SVT-dokumentären hade släppts kort efter Nilssons bortgång skulle den sannolikt ha rört upp känslor, men knappast ha lett till krismöte på vår nationalscen, där ingen har rätt till livslång anställning. Nu protesterar män och kvinnor inom kultursektorn högljutt. De uppmanar kollegor att inte medverka i samma filmer och föreställningar som uppenbart våldsamma människor.

Och de manliga genierna får komma till insikt: det är inte smart att slå.