Då och då uppmärksammas företagares, i synnerhet småföretagares, villkor. Regelkrånglet måste minska, och kontakterna med myndigheter förenklas, brukar det heta. Ibland gör ett politiskt parti ett utspel som innehåller ett konkret förslag. Förslagen blir sällan verklighet.

Företagarnas vardag är däremot mycket verklig, i synnerhet när den inte fungerar. I torsdagens JP berättade skräddaren Emanuel Hadad om hur de långdragna vägarbetena på Klostergatan har fått förödande konsekvenser för hans verksamhet. Sedan grävmaskinerna satte skopan i marken 2016 har hans omsättning halverats. Orsaken: kunderna har inte kunnat ta sig fram.

För många av hans tidigare grannar har det gått ännu sämre – över tio butiker har tvingats bomma igen och antingen flytta eller lägga ner. Det intygar Susanne Hamark, delägare i kläd- och leksaksaffären Krakel: ”Vi hade aldrig överlevt om vi stannat kvar.”

Vägarbeten utförs ju inte utan anledning, och resultatet i det här fallet får ett gott betyg av fastighetsägaren Bygginvest, som dock poängterar att områdets småföretagare har fått betala ett högt pris. Bättre planering och information hade varit att föredra.

Skräddaren Emanuel Hadad konstaterar att kommunen såg till att kollektivtrafiken fungerade, men att ingen brydde sig om hur butiksägarna drabbades.

Symptomatiskt nog är det svårt att hitta någon som tar på sig ansvaret. Förvaltning och nämnd hänvisar till varandra, och en delförklaring som ges är att många entreprenörer har varit inblandade.

Men Jönköping inte är ensamt om att gräva bort företagares förutsättningar. Som näringslivsreporter i Borås träffade jag en företagare som blev tvungen att säga upp personal efter en lång period utan både tillfartsväg och information om alternativ färdväg.

Exemplen kan säkert uppfattas som enskilda händelser där ett fåtal verksamheter hamnar i kläm. Men faktumet att kollektivtrafiken prioriteras och näringslivet ignoreras säger något om synen på företagare, både de enskilda personerna och deras roll i samhället.

Egentligen borde jag inte bli förvånad. Att gifta in sig i en företagarfamilj kan nämligen ge en del insikter. För min del innebar det bland annat att se hur mycket många företagare arbetar, och även hur de slentrianmässigt kan ifrågasättas av omgivningen. Snart vande jag mig vid syrliga kommentarer om att folk som drev eget minsann försökte tjäna så mycket pengar som möjligt på andras bekostnad. Inte sällan kom kommentarerna från personer med trygga anställningar, fackligt stöd i ryggen och övertidsersättning den tid som överstiger veckans 40 arbetade timmar.

Självklart kan det finnas andra orsaker till att affärer tvingas stänga. Butiksdöd har ju som begrepp blivit allmänt känt de senaste åren. Inte minst på mindre orter stänger butiker i takt med att kunderna blir färre. En delorsak är att kunderna samlas vid större köpcentra, men även att e-handeln tar en större del av kakan.

Att konkurrera om priser med e-handeln är att slåss mot väderkvarnar. Däremot har många företagare med fysiska butiker insett att de är överlägsna näthandeln på en punkt: den personliga servicen. När det personliga mötet ger något mer än att klicka hem en vara, då ökar chansen att även mindre butiker överlever.

Ett kombinerat skrädderi och herrekipering är ett typiskt exempel på en verksamhet som kombinerar en vara med individuellt anpassad service.

Det duger inte att inför val sjunga näringslivets lov eller att skriva in företagares villkor i kommunala policydokument. Det allra minsta kommunen kan göra för näringslivet är att inte motarbeta det.

Att gräva bort en gata utan att planera för tillgängligheten även för butiker och kunder visar först och främst på nonchalans för företagens villkor. Men inte nog med det: det visar även på synen på företagande som ett särintresse. Det är anmärkningsvärt att sambandet mellan näringsliv och välfärd verkar okänt.

Här kommer därför en påminnelse:

En företagare som har råd att ta ut lön betalar skatt. Skatten bidrar till sådant som kommunalt driven barnomsorg, till skolor och för all del till nödvändiga vägarbeten.

Den gemensamma välfärden är helt enkelt beroende av blomstrande företag.