Det som just nu kännetecknar nyvalda och eventuellt blivande partiledare är ironiskt nog deras ansträngningar att dölja vilka de är. För Liberalernas Nyamko Sabuni handlar det om att tona ner sin position till höger i partiet, och för den nytillträdde Per Bolund gäller det att tillfredsställa alla de miljöpartister som står till vänster.

Det säger något om var makten är placerad våren 2019. Den finns i mitten av det politiska landskapet. Det mest uppenbara exemplet är naturligtvis Januariavtalet, där fyra partier på varsin sida om mitten tog gemensamt ansvar för att regera utan behov av oönskat stöd.

Ansvarstagande kan dessvärre straffa sig. Och borgerlighetens missnöje med att landets statsminister fortfarande heter Stefan Löfven är fullt förståeligt. På samma sätt är det logiskt att sympatisörer till vänster är besvikna över de reformer som Centerpartiet och Liberalerna ställde som krav för att släppa fram S-ledaren. I det kommande valet till Europaparlamentet väntas ytterkantspartierna Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna gå framåt jämfört med EU-valet för fem år sedan. Även Kristdemokraterna lär öka. Om trenden håller i sig stärks det konservativa block som Jimmie Åkesson (SD) under lång tid har drömt om.

Därför behöver mittensamarbetet stå fortsatt stadigt. Och därför är Per Bolund som språkrör ett bra val inte bara för Miljöpartiet utan för hela Sverige. Trots de konstigheter som tenderar att komma från det partiet, och trots att miljöpartisterna tror att piskor fungerar bättre än morötter för klimatomställningen, ökar chanserna att få igenom borgerlig politik med Per Bolund vid rodret. Hans första framträdande visade exempelvis redan tecken på att han inser att ny teknik kan leda klimatarbetet framåt, i stället för att ensidigt uppmuntra flygstopp alternativt flygskam.

Precis som Jonas Sjöstedt (V) vet han att alternativet till ett mittensamarbete är en M-ledd regering med stöd av SD. Under söndagens partiledardebatt upprepade Sjöstedt sitt löfte att fälla regeringen om den går vidare med de planerade förändringarna av arbetsrätten, ett uttalande som de fyra partierna bakom Januariavtalet mest verkar se som ett tomt hot.

Dessutom har Per Bolund tidigare som minister i en Löfven-regering upplevt hur det känns att som litet parti köras över av ett större parti med hybris. Tillsammans med C och L har MP större chanser att få igenom några av sina hjärtefrågor. Priset är en rejäl dos liberal politik.

En stilla förhoppning är att han kan hejda att knasiga tankar blir färdiga linjer, som till exempel det färska förslaget att riksdagsledamöter bara ska få sitta en viss tid. Denna vurm för ungdom samt förakt för äldres erfarenhet hör möjligtvis hemma hos ett radikalt ungdomsförbund, men har ingenting att göra hos ett seriöst parti som gör anspråk på att ta ansvar för landet.

Det borgerliga genomslaget är hittills i år tillfredsställande. Det ökar chansen för fortsatta reformer. I dag hävdar det nya språkröret att det är osannolikt att MP kan ingå i ett regeringssamarbete med allianspartierna. Det kan vi få tillfälle att återkomma till. Om alternativet är en konservativ regering med Åkesson som migrationsminister lär den hållningen komma att omprövas.