”Sverige, är ni med i Europa?”

Frågan kom någon gång under hösten i Arpaillargues 1998. Tungvrickarordet är namnet på den sydfranska lilla by där jag tillbringade ett gymnasieår. Värdfamiljens bostad låg nära barnens mormors villa, som i sin tur låg i anslutning till släktens vinodling. En tur till närmaste stad krävde bil eller buss på smala, slingriga vägar. Det var med andra ord långt till Paris, ännu längre till Strasbourg och Bryssel. Ändå fanns hela Europa inom räckhåll.

Den inledande frågan kom från mormor Angèle, hon som bodde där vinodlingarna bredde ut sig. Jag förstod orden, men tyckte att hennes spörsmål var märkligt. Klart att Sverige tillhörde Europa. Snart insåg jag dock att för henne var EU och Europa samma sak. Det blir kanske så när man har varit med sedan unionens begynnelse nästan ett halvt sekel tidigare.

Men jo, visst tillhörde Sverige även EU, detta sedan vårt medlemskap några år tidigare. Och bara några år senare, 2002, när jag var tillbaka i landet för universitetsstudier, skulle det visa sig att även jag hade börjat ta EU-medlemskapet för givet. Det blir kanske så när man har varit med sedan tonårstidens begynnelse.

På en av kurserna, som för övrigt handlade om just EU-kunskap, lärde jag känna två tjejer från Estland. De längtade tills de själva skulle kunna kalla sig EU-medborgare, och förklarade hur bökigt det var att flytta som student till ett europeiskt land när det egna landet inte var en del av EU. Den smidiga ansökningsprocessen och flytten från Sverige hade jag inte ens reflekterat över.

Det var på den tiden då utvidgning var den enda tänkbara storleksförändringen, då demokratin var på frammarsch och det till och med såg hyfsat hoppfullt ut i Ryssland.

Mycket har hänt sedan dess. Tyvärr är inte all förändring positiv. De antidemokratiska tendenser som inte minst Ungern och Polen uppvisar har visserligen fått både EU:s parlament och kommission att reagera. I Ungerns fall fungerade utfrysningen från partigruppen EPP som en uppläxning av Viktor Orbán. Att han har anammat en något mildare inrikespolitisk ton när han talar om EU ska dock inte ses som en permanent attitydförändring hos den ledare som med ena handen gärna tar emot EU-pengar, och som med den andra handen delar ut örfilar i riktning mot Bryssel.

Mycket uppmärksamhet har riktats mot dessa antidemokratiska ambitioner, som bland annat handlar om att kontrollera public service och rättsväsendet, att stänga ett välfungerande universitet.

Det brukar talas om att det stundande EU-valet är ett ödesval (även om det lätt går inflation i just det uttrycket). En logisk slutsats är därför att svenskarna har skrivit in ”rösta” i kalendern den 26 maj. Men icke. Bara fyra av tio svenskar är ens medvetna om att det är val till Europaparlamentet den här månaden, visar en färsk Ipsos-undersökning. I en DN-intervju förklarar opinionsanalytikern Nicklas Källebring det svala intresset med att den långdragna regeringsbildningen tog allt syre från den politiska debatten. Ytterligare en skillnad är att förra valet inföll under supervalåret 2014.

En annan undersökning, som Novus står bakom, tar reda på hur många svenskar som planerar att rösta. Inte ens hälften uppger att de absolut kommer att rösta, en av fem kommer troligen göra det, och drygt en av tio uppger att sannolikheten är 50 procent.

Det säger ganska mycket om den svenska inställningen till den europeiska unionen. Å ena sidan vill de flesta vara en del av gemenskapen, och ser fördelar som frihandel och rörlighet som självklarheter. Å andra sidan är många skeptiska till att EU ska utöva någon form av makt över medlemsländerna.

Denna ambivalenta inställning drar nu flera partier nytta av. Tydligast syns den hos Kristdemokraterna, som med sitt budskap att göra EU ”lagom” igen blir ett lockande alternativ för EU-skeptiska väljare som tidigare känt sig hemma hos SD. Och precis som SD har ju Vänsterpartiet lagt sitt krav på EU-utträde åt sidan. Dessa ytterkantspartier ser ut att gå framåt jämfört med det senaste EU-valet 2014.

Hoppet står därför till att valdeltagandet går upp bland liberala sympatisörer från flera partier. I dagarna får varje röstberättigad det röstkort som gör det möjligt att välja ledamöter direkt till parlamentet. Det bästa för både Sverige och övriga EU vore en insikt om att de beslut som fattas i Bryssel inte är straff för medlemsländerna, utan förutsättningar för att vi ska kunna handla, resa, kommunicera, ja kort sagt leva, tillsammans i fred.

Alternativet? EU-skeptiska nationalister som längtar tillbaka till ett folkhem från svunna tider. Räkna med att dessa kommer att kämpa för en utveckling där länder sluter sig, där gemenskapen imploderar.

På onsdag öppnar förtidsröstningen, som pågår fram till valdagen den 26 maj. Det är upp till varje vuxen att välja riktning: framåt eller bakåt?

Och för den som fortfarande tvekar: Att rösta är som att borsta tänderna. Det är något man bara gör, även om man hellre ligger kvar i soffan.