Annons
Vidare till jp.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Kajsa Kettil: Vi måste prata om giraffen i rummet

Jag har varit utlänning. Alla borde testa det.

"Asseyez-vous, mademoiselle, vous êtes grande comme une giraffe!"

"Sätt er, unga dam, ni är lång som en giraff!" utbrast den franska värdfamiljens "mémé", gammelmormor, till den nyanlända utbytesstudenten. Även om jag förstod ungefär vad hon sade, tedde sig uppmaningen obegriplig. Varför jag ombads att sätta mig hela tiden var bara en av många frågor jag sökte svar på den första tiden i landet. Andra funderingar handlade om vem jag skulle nia i stället för att dua, hur många kindpussar som var kutym och varför alla tittade så konstigt på mig när jag tackade för maten. Snart lärde jag mig huvudregeln att nia lärare och personer äldre än jag själv, det blev rutin att dela ut tre kindpussar och att inte tacka för maten (i Frankrike säger man smaklig måltid före maten men ingenting efteråt).

Ytterligare en tid senare var franskan så utvecklad att jag till och med drömde på språket. Jag var vad vi i dagens Sverige skulle kalla integrerad, snudd på assimilerad. Ändå vet jag hur det känns att vara den udda fågeln, utlänningen som inte riktigt hör till, som ingen helt förstår sig på men som alla tycks ha en uppfattning om. Det kunde vara frustrerande, inte minst i situationer där jag framstod som korkad för att jag inte tillräckligt snabbt hittade de rätta orden.

I dag är jag tacksam för de upplevelserna. De hjälper mig att se saker ur andra människors perspektiv.

Självklart går det inte att jämföra ett tryggt utbytesår för att studera i ett annat EU-land med de utmaningar som migranter tvingas utstå både under flykten till och den första tiden i det nya hemlandet. Men känslan av utanförskap lär vara densamma, om än i olika omfattning.

Året i Frankrike fick mig att reflektera över hur viktigt människors bemötande är. Förhoppningsvis berörs ämnet på tisdag kväll, då JP arrangerar vårens sista #jkpgåsikt, en livedebatt på Harrys där Jönköpingsborna får möjlighet att lyssna till paneldiskussioner och även ta chansen att göra sin egen röst hörd.

Paneldeltagarna kommer att ge sin syn på hur väl integrationen fungerar i Jönköping, särskilt efter det stora flyktingmottagandet 2015. Debatten kommer även att handla om vem som bär ansvaret för att nyanlända ska komma in i det svenska samhället.

Den frågan talas det för lite om. Det bekväma svaret kan låta så här: "staten", "kommunen" eller det ännu vagare "samhället". Och visst, våra myndigheter och institutioner ska se till att grundförutsättningarna finns. Hit hör sådant som bostäder, utbildning, barnomsorg och framför allt vägledning till jobb. Jobb är och kommer alltid att vara den mest effektiva vägen till integration. På jobbet går det att lära sig språket och de sociala koderna, och under våren har medier även uppmärksammat studier som visar att människor som är födda utomlands anammar fler så kallade svenska värderingar ju längre tid de bor här.

Men förutom jobben och välfärden då? Där statens ansvar slutar börjar ditt och mitt. Vi har alla en möjlighet — och skyldighet — att välkomna människor som har fått uppehållstillstånd och försöker skapa ett nytt liv här.

Tyvärr finns en paradox som försvårar integrationen. Nyligen presenterades en rapport om svenskarnas inställning till invandring. Bakom rapporten står Delegationen för migrationsstudier i samarbete med opinionsföretaget Novus. Kortfattat visar resultaten att svenskarna överlag är positivt inställda till invandring, men att vi är rädda för kulturkrockar och negativa till andra kulturers traditioner. Rapportförfattaren Nora Theorin överraskades av att de svarande var ungefär lika positiva till invandring under åren 2014, 2015 och 2016, trots den ökade migrationen.

Vi ska ha en reglerad invandring, så långt är de flesta — utom möjligen Vänsterpartiets och och Miljöpartiets sympatisörer — överens. Vårens migrationspolitiska åtstramningar från främst Moderaterna och Socialdemokraterna är inte enbart försök att stoppa väljarflykten till Sverigedemokraterna, utan även logiska anpassningar efter en period av ett i längden ohållbart omfattande flyktingmottagande. Men när samhällsdebatten har fokuserat på flyktingmottagandet har integrationen hamnat i skymundan.

Svenskarna är alltså relativt positiva till invandring, men samtidigt rädda för kulturkrockar. Det är till viss del förståeligt — den okända kan vara skrämmande. Men ärligt: hur farligt kan det vara? Själv upplevde jag en kulturkrock för någon vecka sedan, när ett barnkalas plötsligt innehöll fler gäster än som var inbjudna. I det här fallet var det inte svårare än att duka fram ännu en papptallrik med prinsessmotiv och se till att servera nötkorv i stället för den vanliga med gris.

På tal om barn så har vi en del att lära av dem. Här får min syster agera förebild. Vår mamma har berättat om ett BVC-besök i början av 80-talet. Jag var bebis, och min syster en sådan där pratsam fyraåring som ofiltrerat kan vräka ur sig vad som helst. När läkaren visade sig vara en stor, riktigt mörkhyad man (inte så vanligt i det lilla samhälle där vi växte upp) var mamma beredd på att fyraåringen skulle kommentera hans utseende. Det var ju uppenbart att han skilde sig från oss andra. Min syster verkade däremot vara färgblind. Hon såg ner på golvet och konstaterade förtjust: "Titta, vi har likadana träskor!"

Barn har förmågan att se likheter där vuxna ser skillnader. Vi lär barnen att alla får vara med och leka. Den som vill vara trovärdig bör leva som hon lär. Säg hej, bjud in, bjud till. Det går inte längre att skylla allt på ökande bostadssegregation, för härom veckan kom glädjande uppgifter från Hyresgästföreningen att segregationen faktiskt minskar (utom i Habo som sticker ut i riksstatistiken som en kommun med hög bostadssegregation).

När vi umgås ökar förståelsen för varandra. Jag insåg bland annat att den franska gammelmormoderns uppmaning om att sätta mig var vänligt menad. Hennes generation hade nämligen fått lära sig att barn och ungdomar växte när de stod upp. I en kultur där kvinnor helst ska vara petite — små och nätta — oroades hon över mina 180 centimeter.

En nyanländ har en skyldighet att inom rimliga gränser rätta sig efter den nya kulturen. Det går att lära sig att förstå och anpassa sig, men bortsett från rent humanistiska värderingar som frihet, jämställdhet och demokrati, måste man inte köpa precis alla åsikter som finns i det nya hemlandet.

Vissa olikheter måste alltid få finnas i ett öppet samhälle. Men mycket jämnar ut sig i längden.