Att privata näringsidkare väljer bort författare från sina boklådor eller vilka röster som ska komma till tals på deras debattsidor är inte ett hot mot yttrandefriheten.

Inte heller när en privat mässa som Bokmässan i Göteborg väljer bort vissa utställare utifrån deras åsikter.

Det går inte att likställa privata aktörers möjlighet att välja och välja bort med statlig censur. Yttrandefriheten som sådan är inte hotad bara för att vissa röster är utestängda från vissa arenor.

Därmed inte sagt att det är oproblematiskt.

Att reducera diskussionen om vem som har möjlighet att göra sig hörd i offentligheten eller inte till en fråga om marknadskrafterna är att göra det väl enkelt för sig.

Det är att försöka styra bort diskussionen om offentligheten till att handla om något annat, det vill säga antingen yttrandefriheten (statens regleringar av vad vi får säga och inte) eller äganderätten (privata näringsidkares rätt att förfoga över sin egendom, till exempel en tidning eller en mässa).

Problemet med sådana resonemang är att de bortser från vad offentligheten i själva verket är.

Enligt den tyske sociologen Jürgen Habermas utgör offentligheten utrymmet mellan den privata sfären och den politiska sfären.

Den privata sfären består enligt Habermas av två underkategorier: intimsfären, det vill säga familjen och den enskildes privatliv, och den ekonomiska sfären, näringslivet och marknadsekonomin.

I den politiska sfären agerar den enskilde som medborgare, i den privata sfären som människa. Offentligheten utgörs av utrymmet mellan dessa sfärer.

Offentligheten kan sägas vara det kitt som binder samman det demokratiska samhället, en gemensam arena där olika röster kommer till tals och där olika samhällsgrupper kan mötas över intresse- och åsiktsgränser.

Offentlighetens infrastruktur utgörs av offentliga och privata aktörer (såsom tidningar, bokhandlare och bokmässor) och dess gränser utgörs av ett organiskt normsystem som alla som verkar i offentligheten är med och skapar och återskapar varje dag.

Detta normsystem avgör vem som är välkommen i det offentliga samtalet och vem som har diskvalificerat sig därifrån.

Det handlar om hur man uppför sig (att argumentera sakligt och skilja på sak och person var åtminstone längre tillbaka krav för att vara välkommen i den offentliga debatten), men också om vilka åsikter som anses anständiga.

Debatten kring Nya Tiders medverkan på Bokmässan förra året illustrerade denna gränsdragningsproblematik: ska högerextremister vara välkomna i offentligheten?

Det hela komplicerades naturligtvis av att Bokmässan under många år tillåtit vänsterextremister som ”Lenins barnhörna” att ställa ut, utan att det blivit rabalder.

Offentlighetens gränser upprätthålls och flyttas av de som redan befinner sig på insidan.

Man skulle kunna säga att de senaste årens debatter om Åsiktskorridoren har handlat om var dessa gränser ska gå.

På den ena sidan i debatten befann sig de som menade att offentligheten blivit alltför trång och likriktad och på den andra sidan de som helst ville att den skulle bli ännu snävare.

En intressant sak i sammanhanget är den svängning i dessa frågor som har kunnat iakttas bland publicister och journalister, i spåren av de sociala medierna.

Från att i över ett och ett halvt sekel ha varit det fria ordets främsta försvarare har många journalister förflyttat sig till den andra ringhörnan. Från flera stora tidningar har kommit önskemål om att privata företag som Facebook ska gå in och agera åsiktspoliser bland svenska medborgare.

Den konspirationsteoretiskt lagde skulle lätt kunna få för sig att dessa uppmaningar springer ur en tilltagande desperation hos de etablerade medier som ser sin monopolställning utmanas av de sociala plattformarna. De traditionella mediernas särställning som offentlighetens grindvakter håller mycket riktigt på att upplösas.

Huruvida detta innebär början på en ny och öppnare offentlighet, eller en övergång till en rad ekokammare, eller filterbubblor, återstår att se. För den som värnar det öppna, demokratiska samtalet vore en upplösning av offentligheten en oroande utveckling.

En liten tröst för de kulturchefer och chefredaktörer som ser sina maktpositioner undergrävas är dock att även i spontant framvuxna offentligheter uppstår normsystem för hur man ska bete sig.

Hur dessa processer går till kan den intresserade studera på platser som det anonyma internetforumet Flashback, där de som spårar ur snabbt tillrättavisas av de övriga användarna.

Om offentligheten ska överleva är det upp till oss alla som verkar i den att bidra till ett sunt debattklimat, med högt i tak och god ton.

De desperata försöken att göra taket lägre och korridoren trängre riskerar bara att tränga ut ännu fler till ekokamrarna och filterbubblorna. Att lyfta bort författare som tycker fel från bokhyllorna får samma effekt.

Mest ironiskt i sammanhanget är att denna typ av åtgärder endast riskerar att stärka de krafter som de är tänkta att bekämpa.

Yttrandefriheten är inte hotad, än så länge, men offentligheten är det, och den är väl värd att försvara.

LARS ANDERS JOHANSSON