Annons
Vidare till jp.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika: Jag är orolig för dig, kära lilla stad

Artikel 12 av 13
Redaktionchef Patricia Svensson tycker till
Visa alla artiklar

Det började inte jättebra mellan oss. Du var kall, tom och grå och uppträdde faktiskt inte särskilt inbjudande. Sen blev jag upp över öronen kär. Du visade dig vara full av liv och gav mig så mycket nytt. Men vad händer med dig nu?

Över fem år har gått sedan vi sågs för första gången. Då visste jag nästan ingenting om dig. Vi var främlingar för varandra. Jag hade faktiskt aldrig tidigare brytt mig om dig alls. Du var bara något jag passerade, på väg till något större och mer spännande där borta vid kusten.

När jag klev av tåget och mötte dig vid Juneporten såg jag faktiskt inte hur du och jag någonsin skulle kunna komma överens. Jag såg inte affärerna, restaurangerna eller folklivet. Jag tyckte att du kändes trist - och tänkte faktiskt direkt att mitt första besök nog skulle bli det enda. Det var knappast kärlek vid första ögonkastet.

Sen tog jag en promenad. Gav dig ändå en chans. Och hittade sjön mitt i staden. Där restaurangerna låg på rad som ett lockande pärlhalsband. Där den vackra bron lovade framtid och nytänkande. Där modern arkitektur blänkte i vintersolen.

Där och då fick du det att pirra i magen, lilla stad. Här vill jag bo, tänkte jag.

"Du är ju bra, Jönköping"

Vi har en fin relation, du och jag. Du lockar alltid med något roligt – och när jag behöver rensa tankarna står du pålitlig där, med Vätterns rivande vågor och friska vindar, som alltid får tankarna att lossna. Du kan ge lugn och fart, det är upp till mig att välja. Och så mycket det finns att välja bland. Spännande arbetsdagar, snackiga kvällar på en stimmig restaurang, givande föreställningar och middagar i en glödande solnedgång som nästan förflyttar mig till en Medelhavsstrand. Dina himlar är för övrigt nästan alltid något alldeles extra. Ingen kan skimra i rosa och guld som dem.

Jag presenterar dig gärna för vänner – och blir lite hemligt stolt när de berättar att de också tycker om dig och vill träffa dig igen. Du är ju bra, Jönköping. Inte perfekt kanske, men vem är egentligen det? Och jag har alltid tänkt att vi nog kan ha ett fint liv ihop ganska länge, du och jag.

Men hur mår du nu? Nu när kafét där jag brukar sitta med en bok och en kopp te är låst och har en beklagande lapp på dörren? När personalen på någon av mina många favoritrestauranger suckar och berättar hur tungt det är? När trottoarerna känns ödsliga? När allt det här varma och roliga som brukar finnas i din famn bara försvinner, långt bort i en oöverskådlig framtid? När alla måste rea ut sin själ?

Jag känner mig bestulen.

Måste hjälpas åt

Jag är orolig för dig, kära lilla stad. Jag vill rädda dig, ge dig livet åter. Känna att det kommer att bli bra. För nog måste det kunna bli det? Jag är lite egoistisk nu, men jag tänker också på dig.

Jag lovar att jag ska göra allt jag kan för dig. Jag ska försöka leva samtidigt som jag är försiktig, som man ska och måste vara nu. Vi kan ju inte bara bryta upp. Inte från något som var så lovande, så härligt?

Du har fler som känner som jag, det vet jag. Du kan ju omöjligen vara monogam – och jag delar dig mer än gärna med alla andra. Ju fler, desto bättre har aldrig känts mer sant.

Jag ser också hur alla dina andra vänner delar min oro. Hur de säger att de ska stötta dig, att vi ska rida ut stormen tillsammans. Att vi måste hjälpas åt.

Vi är många som försöker. Vi enas under #supportyourlocal. Tipsar varandra och stödköper. Jag blev nästan tårögd av Facebookinlägget där en stamhakskrögare i helgen tackade stan för fullsatt restaurang samma dag som vår regering kom med kommande nya restriktioner i vår vardag. Hjärtat värmdes när jag mitt i pandemin såg min kvartersrestaurang vara just så där sorlig och brusig som den brukade vara när allt var som vanligt. Folk hade också hörsammat möjligheten att hämta lunch i stället för att käka tillsammans ute, berättade ägaren.

– I den här stan hjälps vi åt. Vi fixar det här tillsammans, sa han.

Ja. Visst gör vi?

Gyllene medelväg

Den svenska coronamodellen diskuteras flitigt just nu. Pannor rynkas över friheten som upplevs vara stor i jämförelse med andra länder. Vi får fortfarande gå ut på restaurang. Det är fortfarande okej att äta middag ihop eller njuta en fika på favoritkafét i vårsolen - om man är fullt frisk och följer rekommendationerna.

Gör vi rätt? Det svaret har inte jag – och analysen lär få vänta på sig tills det här har blåst över.

Nånstans känns det förstås konstigt att fortsätta gå ut och umgås nu, även med större avstånd mellan bord, slopade bufféer och allt som just nu förändras.

Men mest av allt är det fint. Det är ju det här som håller dig levande, kära lilla stad. Det gör ont att se dig lida. Corona gör även dig sjuk.

Just nu ska vi lyssna på experterna, som vet och kan det här bäst. Vi får följa råden och hitta något slags gyllene medelväg. Leva men ändå vara försiktiga. Njuta av vår stad, men kanske utomhus, på replängds avstånd eller via stödköp för avhämtning. Stötta och vara solidariska på fler sätt – och på andra sätt. Och dansa på gatorna som vanligt längre fram i stället.

Som ett skyddande plåster

Och gudarna ska veta att människor är kreativa. Bordsservering kompletteras med gratis utkörning. Företag går samman – fika och blommor från dina kvartersfavoriter levereras ihop. Take away-kiosker smälls upp, uteserveringar snickras ihop rekordfort. Vi hälsar med armbågarna, håller oss borta vid minsta hostning. Hjälper varandra att handla.

Allt det här är så vackert. Det är som ett skyddande plåster på något väldigt smärtsamt. Eller en skön, värmande filt när man känner sig lite ensam och ledsen. Eller så är det bara Jönköping. Där vi fixar det här tillsammans.

Nog ska vi väl härda ut? För både din och vår skull, kära lilla stad.