Är utopierna döda? Du får lätt det intrycket efter att ha läst kultursidans intressanta artikelserie i ämnet. Precis som i dag av många inom både filosofin och politiken, medan Björn Kohlström får leta med lupp för att ens hitta .

Annat var det under delar av 1800-talet då utopiska noveller och romaner var ett relativt vanligt inslag i den politiska argumentationen, inte minst inom den framväxande socialismen. I skönlitterär form beskrev tänkare som William Morris, Charles Fourier, Edward Bellamy och svenske Nils Herman Quiding i detalj hur samhället skulle styras, hur människor skulle bo och hur mat skulle produceras i deras drömvärldar.

Läser du dessa texter som politiska manualer är många av dem skrämmande i sin detaljreglering av människors liv och gränsen till dystopi känns då hårfin. Tankarna går ofrånkomligen till 1900-talets totalitära stater i Europa som byggde på en nazistisk, fascistisk eller kommunistisk ideologi. Eller som med jihadismen som det mest aktuella exemplet.

Om du istället läser 1800-talets utopier som visioner om ett annat samhälle, som ett uttryck för människors hopp och längtan, ter de sig mindre skrämmande. Det är en tolkning som ligger helt i linje med ordets ursprungliga betydelse ”ingen plats” och titeln på William Morris utopiska roman ”News from Nowhere”. Utan en geografisk plats förblir drömsamhället just en dröm och är inte möjligt att förverkliga.

Ett annat sätt att läsa utopier är som en kritik av rådande förhållanden, vilket i vissa sammanhang varit en möjlig väg när mer direkt kritik av makten inte varit tillåten. Idéhistorikern Anders Ekström har konstaterat att utopierna ofta beskylls för att vara totalitära till sin karaktär, när de ibland tvärtom har varit en kritik av ett totalitärt styre.

Så låt oss slå fast att poängen med utopier normalt inte är att de ska genomföras, även om det finns undantag. Därför är väldigt lätt men föga meningsfullt att slå hål på en utopi. Något som är menat att vara orealistiskt att genomföra kan inte heller kritiseras för att vara just orealistiskt. Den lite nedlåtande behandling och naiva stämpel som 1800-talets utopister ofta får i historieskrivningen är därför inte riktigt rättvis. Det är ur dessa aspekter också högst tveksamt om totalitära politiska ideologier och religiös fanatism kan sägas vara uttryck för utopiskt tänkande.

Dagens politiska debatt präglas av utspel som bjuds ut på väljarmarknaden efter mer eller mindre kvalificerade gissningar om vad som efterfrågas just nu. Om ordet utopi används i debatten är det som skällsord som klistras på motståndarnas förslag när de anses vara orealistiska, och inte som en positiv framtidsvision.

Vad som ofta saknas är ett sammanhang där de politiska utspelen kan placeras in – en vision, en dröm eller varför inte en utopi om vilket samhälle partiet strävar mot. En utopisk skildring behöver därmed inte stå i motsats till sakpolitiska utspel. Tvärtom kan utopin skapa det saknade sammanhanget och förmedla en vision om att ett annat samhälle är möjligt. Det kan ge oss alla oavsett ideologisk inriktning energi att orka arbeta för konkreta politiska förändringar i vardagen.

De politiska utopierna hade sin storhetstid på 1800-talet. Vi kommer, kan och ska inte återvända dit. Var tid har sina medel. Däremot behöver samhället och politiken precis som vi människor drömmar, lika mycket i dag som på 1800-talet. Så betraktad som en dröm och en drivkraft är utopin definitivt inte död, utan har en plats i det politiska samtalet i Sverige 2017. För ett samhälle utan drömmar är ett samhälle som har gett upp och accepterat sina misslyckanden. Ett sådant samhälle känns både tråkigt och farligt.