Ledare

Att slå ihop Mullsjö kommun med en annan kommun löser inte problemen.

Foto Lii Almnäs/JP

Det ser allt mörkare ut i Mullsjö kommun. Nyligen aviserade Peter Naurén (M), vice ordförande i socialnämnden, att han lämnar uppdraget han haft i perioder sedan 80-talet. ”Det spelar nästan ingen roll vad vi gör, underskotten bara växer,” summerar Naurén (JP, 25/3).

Det är klart att orken tryter när allt arbete syns förgäves. Avhoppet riskerar dock att spä på den djupt bekymmersamma situation som Mullsjö befinner sig i. Som ledarsidan återkommande har påpekat saknas ett klart politiskt ledarskap med en genomtänkt plan.

Kommunalråd Linda Danielsson (S) har inte tillräckligt bra styr på ekonomin och nämnderna. Frågan är hur länge hennes parti och väljare har kvar förtroendet. Så vad ska Mullsjö göra?

Naurén menar att en sammanslagning med en annan kommun, exempelvis Habo, är det enda alternativet. Historiskt sett lär det inte hända så länge en centerpartist är med och styr Mullsjö. Och forskningsläget visar att en sammanslagning inte är rimlig.

Sverige minskade antalet kommuner radikalt mellan 50- och 70-talet, från 2500 stycken till 278. Det gillade inte Centerpartiet. Den största av partiets ikoner, statsminister Thorbjörn Fälldin, arbetade idogt för en mer decentraliserad makt.

Fälldinregeringen åstadkom under sitt regeringsinnehav sju nya kommuner. Man drev på för att skapa ”lokala organ” som övertog nämndernas beslutsrätt och budgetansvar. Och man tillsatte en utredning för att leda ”avbyråkratiseringsarbetet”, alltså rensa i de många krav och regler som statsbidragen kom med för kommuner. Det här fick stor resonans inom centerrörelsen.

Bland annat önskade Åsa Torstensson, ledamot i partistyrelsen och senare infrastrukturminister i alliansregeringen, 100 nya kommuner. Partikollegan Kerstin Lundgren motionerade i riksdagen för att underlätta kommundelning. En annan partist, riksdagsledamoten Gösta Karlsson, drev en enveten kamp om kommundelning i Strängnäs för att förbättra den lokala demokratin.

Grundtanken, att man värnar det som står en närmst, är begriplig. Om människor lämnas åt sitt kan allesammans entreprenöra loss som centerpartistiska bävrar. Men vad säger forskningen?

Statsvetaren Gissur Ó Erlingsson har för finansdepartementets räkning sammanställt forskning på kommunsammanslagningar i 22 länder. Det tydligaste resultatet är att de inte löser kommuners finansiella utmaningar.

2007 gick Danmark från 271 till 98 kommuner. Inget hände med skatteintäkter eller de offentliga utgifterna på stora välfärdsområden. Däremot sjönk administrativa kostnader med 10 procent efter två-tre år. Något liknande syns efter Nederländernas kommunreformer.

I Danmark blev medborgarna dock inte mer nöjda med den kommunala servicen. I stället upplevde de sämre möjligheter att påverka politiken och fick lägre förståelse för lokala politiska processer. Så såg det ut även i Finland.

Exempelvis sjönk valdeltagandet med 4 procent i små finska kommuner som slagits ihop jämfört med kommuner av samma storlek som var ”fristående”.

Sammanslagningar skapar även större distans mellan invånare. På Island upplevde boende i ytterkanterna av nya större kommuner sämre kommunal service, medan de som fick ”centralortsstatus” blev nöjdare. Så varför sätter så många lokalpolitiker i hela landet hoppet till sammanslagningar?

Snarare behövs mer genomgripande reformer. I februari kom kommunutredningen. Den lyfter behovet av att göra om det kommunala utjämningssystemet. Det är bra. Systemet har perversa effekter.

Därtill behöver väljarna ställa tydligare krav på politiker, som i sin tur kräver av sina tjänstemän, att leverera vad de lovar – annars byts de ut. Diskussionen om hur svenska kommuner ska överleva kommer fortsätta. Men den måste också utvecklas.