Annons
Vidare till jp.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ledare: Försten till pengapåsen överlever

 
Coronaviruset 2020
Visa alla artiklar

Ett nytt stöd som går direkt till mindre företag är bra. Men varför måste företagen tävla om att få hjälp?

Så kom det till slut. Under galgen presenterade Januaripartierna på Valborgsmässoafton ett nytt krisstöd på 39 miljarder kronor. Det kommer efter att Moderaterna drivit på oppositionen och regeringens samarbetspartier C och L att överge den tidigare strategin att enbart täcka fasta kostnader för att även täcka lägre omsättning. Det är positivt av flera skäl.

Det mest uppenbara skälet är att det nya krispaketet breddats för att nå många små företag. Det är bra. Fyra av fem svenska jobb skapas i företag med färre än 50 anställda. Sedan år 1990 har antalet företag av denna storlek skapat ungefär 870 000 jobb.

I jämförelse har stora företag tillfört 400 000 jobb, medan jobben i offentligt ägda verksamheter och övriga organisationer minskat med drygt 30 000. Den rödgröna regeringens, och främst finansminister Magdalena Anderssons (S), prat om att 100 000 fler personer nu arbetar inom offentlig sektor jämfört med under alliansregeringarna är inte helt korrekt.

Men det finns tydligare tecken på hur viktiga mindre företag är för svensk ekonomi. I Jönköpings län stod anställda i mindre företag förra året för den enskilt största andelen av kommunernas skatteintäkter, 29 procent, enligt rapporten ”Välfärdsskaparna” av Företagarna.

Som jämförelse var andelen intäkter från offentlig sektor 26 procent och de större företagen 21 procent. Snittinbetalningen från sektorn i en kommun summerar till 448 miljoner kronor, och det alltså enbart utifrån den kommunala inkomstskatten. Länet är ett av tio i vilket småföretagen är den största skattebetalaren.

Det breda och mer generösa stödet motiveras av finansministern med att läget förvärrats den senaste månaden och att mer nu krävs. Det är sant. Men varför har det förvärrats? Sannolikt bidrar regeringens långsamma hantering till att fler företag försatts i en desperat situation.

Norge införde stöd baserat på omsättning i början av april. Danmark var ännu tidigare och kom med besked redan i mitten av mars. Att de svenska åtgärderna beräknas vara på plats först 1 juli och i nuläget enbart täcker mars och april är dock en hämsko på allt vad heter ekonomisk återhämtning. Senfärdigheten är ett stort frågetecken – men inte det enda.

Januaripartierna räknar med att det nya stödet ska nå ungefär 180 000 företag, där ett enskilt bolag som mest kan kvalificera sig för 150 miljoner kronor i stöd. Men av de cirka en miljon företag som finns i Sverige utgör de minsta företagen över 99 procent. Det finns alltså en komponent av ”försten dit” i krispaketet. Hårt räknat kommer fyra av fem företag stå utanför stödet. Det finns än mer att göra.

Exempelvis är systemet med korttidspermittering svårt att tillämpa i familjeföretag, vilket är bedrövligt eftersom de står för en tredjedel av svensk BNP och en tredjedel av sysselsättningen, enligt en rapport från SCB från 2017. Tyvärr är regelkrångel ett närmast kroniskt svenskt symtom.

Enligt Tillväxtverket växer företagens kostnad för att följa reglerna med en miljard kronor per år sedan 2013. Under 2019 ökade sju nya regler kostnaderna med 3,4 miljarder kronor. Och Sveriges olika momssatser kostar företagen en miljard i administration varje år.

Frågan är hur intresserade av näringslivet som regeringen egentligen är. Hittills har Sverige bara satsat 1,3 procent av BNP på företagsstöd, jämfört med Norges 3,2 procent och Danmarks 2,6 procent.

Som ekonomen Andreas Bergh noterat (6/4) linjerar de flesta av stödåtgärderna väldigt väl med fackens krav och politik. Inget konstigt i sig, att en S-ledd regering påverkas av facken. Men krisen är så mycket större än särintressenas perspektiv. Det är bra att den insikten börjar sjunka in.