Historiematerialismen är död. Den höger- vänsterskala som har stått sig i ett sekel håller på att spela ut sin roll.

Medan de traditionella maktpartierna över hela västvärlden alltjämt håller fast vid positioner som bestäms av deras uppfattning om marknadens frihet och statens roll i ekonomin ser de sig omsprungna av partier med helt andra frågor på dagordningen.

För väljarna har det nämligen blivit uppenbart att 1900-talets ekonomiskt orienterade förklaringsmodeller inte räcker för att möta de problem som våra samhällen står inför idag.

Karl Marx förhoppningar om det kommunistiska lyckoriket må ha grusats med Berlinmurens fall och Sovjetimperiets upplösning. Inte ens det kinesiska kommunistpartiet tvivlar längre på kapitalismens överlägsenhet när det gäller förmågan att skapa ekonomisk tillväxt.

Den marxistiska idén om de ekonomiska faktorerna som drivkraft för historien, historiematerialismen, levde dock vidare, inom såväl högern som vänstern.

Skiljelinjen mellan vänstern och högern har under hela 1900-talet gått i frågan om det är staten eller marknaden som är bäst skickad att sörja för samhällsekonomin.

Utifrån den historiematerialistiska analysen var det den ekonomiska tillväxten och en framgångsrik fördelningspolitik som säkrade Socialdemokraternas långvariga maktinnehav under 1900-talets mitt.

Men det är en för grund analys för att förklara 44 år av oavbrutet S-styre.

Socialdemokraternas framgångssaga byggde på en förmåga att suga upp idéer och stämningar i tiden och göra dem till sina, för att på så sätt skapa en berättelse om Sverige och det svenska som var tillräckligt allmängiltig för att tilltala en så stor grupp av väljarna för att säkra regeringsinnehavet.

Det tydligaste exemplet på denna förmåga är Per Albin Hanssons anammande av begreppet Folkhem, myntat av den konservativa filosofen Rudolf Kjellén och anknytande till tidens nationalistiska och patriotiska strömningar.

Genom att vädja till nationalkänslan lyckades de svenska socialdemokraterna stävja framväxten av extremistiska nationalistpartier av det slag som växte sig starka på kontinenten.

Ett annat exempel var inlemmandet av statskyrkan i det socialdemokratiska samhällsbygget. Istället för att utmana religionen inlemmade man den i sitt projekt och skapade en socialdemokratisk folkkyrka.

Socialdemokratins pragmatiska lyhördhet höll i sig till slutet av 1960-talet.

Från 1930-talet och fram till dess hade rörelsen slitits mellan en kulturradikal del och en kulturkonservativ del. Den kulturradikala delen av rörelsen hade tidigt anammat den modernistiska filosofin och dess estetiska uttryck i form av funktionalismen.

Kulturradikalismen inom socialdemokratin balanserades emellertid länge upp av en kulturkonservativ falang som manifesterades bland annat inom den statliga konst- och kulturpolitiken.

Denna falang företräddes av ecklesiastikministrar som Arthur Engberg och Ragnar Edenman. Dessa delade i huvudsak de borgerligas kultursyn och bildningsideal och ville använda de statliga kulturinstitutionerna för att värna kulturarvet och sprida bildning till bredare grupper.

Med Olof Palme som ecklesiastikminister och sedermera statsminister skulle den kulturkonservativa falangen slutgiltigt duka under inom socialdemokratin.

Det sena 1960-talet och hela 70-talet innebar kulturradikalismens segertåg, inte minst inom den svenska kulturpolitiken.

I den kulturutredning som tog fram underlaget till den stora kulturpolitiska reformen 1974 saknades helt representanter för de traditionella kulturinstitutionerna och det kulturradikala perspektivet dominerade.

Kulturen skulle användas som ett redskap för politiska och sociala syften. Begreppet kulturarv försvann vid denna tid ur de politiska styrdokumenten, liksom även begreppet bildning, annat än som slutled i sammansättningar som utbildning och folkbildning.

Man hade kunnat tänka sig att denna kulturradikala offensiv skulle ha mötts med en kulturkonservativ mobilisering inom borgerligheten.

Reaktionen från högerhåll kom dock att ta sig andra uttryck.

Arbetarrörelsens resonemangsäktenskap med modernismens estetiska ideal möttes från höger av en motsvarande mesallians mellan den ekonomiska liberalismen och den postmoderna filosofin.

Postmodernismens relativism passade väl de som ville låta marknadens principer styra över samhällets alla delar.

Sålunda gick Sverige och västvärlden från en situation då en kulturkonservativ borgerlighet stod mot en delvis kulturkonservativ vänster till en situation med en modernistisk vänster med absoluta anspråk och en postmodern, relativistisk höger.

Detta var endast möjligt eftersom både vänstern och högern premierade den ekonomiska utvecklingen och betraktade övriga aspekter av samhället som antingen konsekvenser av denna eller oväsentliga.

Men samhällen består av så mycket mer än ekonomiska faktorer och människors drivkrafter är av många olika slag.

En som visste detta var sociologen Hans L Zetterberg som argumenterade för att samhället bestod av sex sfärer, som var och en följde sin egen logik: politiken, ekonomin, vetenskapen, religionen, konsten och moralen.

Varje sfär måste förstås utifrån sig själv. Det går till exempel inte att tillämpa politikens logik på vetenskapen, eller ekonomins logik på konsten utan att resultatet blir förödande.

Under större delen av 1900-talet värdesattes emellertid bara politikens och ekonomins logik, och väljarna ställdes inför valet mellan en vänster som ville tillämpa politikens logik på alla samhällets delar och en höger som ville tillämpa ekonomins logik.

Så länge kommunismens skräckvälden bestod framstod också motsättningen mellan socialism och marknadsekonomi som den övergripande konflikten i samhället.

I den postsovjetiska eran, som ingalunda innebar historiens slut, är det istället andra frågor som söker svar. Att marknadsekonomin visat sig överlägsen socialismen på det ekonomiska området betyder inte att den har svaret på tillvarons alla frågor.

De traditionella vänster- och högerpartierna ser sig idag omsprungna av partier och grupperingar som har valt andra konfliktlinjer än den ekonomiska.

Den som orienterar sig efter 1900-talets historiematerialistiska karta har svårt att hitta rätt i ett politiskt landskap där frågor om moral, religion, vetenskap och kultur plötsligt skjutit upp högst på dagordningen.