Annons
Vidare till jp.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Linnea Hylén: Ryska aggressioner kräver enat Europa

OPINION. Även om pandemibekämpningen är högsta prioritet världen över har inte gamla kriser försvunnit från dagordningen. I Europa och USA har oron ökat över ryska truppförflyttningar mot gränsen till östra Ukraina. Nu kräver omvärlden svar på den ryska mobiliseringen, då endast en gnista kan vara tillräckligt för att det lågintensiva kriget som fortsatt föras ska blossa upp på nytt.

Veckan efter påsk sa Rysslands försvarsminister Sergej Sjojgu att fler än 4 000 militärövningar kommer att genomföras i Ryssland under april månad, enligt Bloomberg (6/4). USA har nu begärt att Ryssland förklarar varför tiotusentals soldater samlats vid den ukrainska gränsen (Omni 6/4).

Kreml framför att övningarna inte är något annat än just övningar, men det är samtidigt inget som Ryssland informerat omvärlden om tidigare. Vanligtvis brukar länder meddela sina grannar om planerade övningar, vilket minskar risken för missförstånd och konflikter.

De ryska motiven går inte att förstå, men för utomstående betraktare är det omöjligt att inte tolka det som en skarp maktdemonstration. Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj har bett Nato att snabba på processen för att göra Ukraina till en del av militäralliansen.

Zelenskyj menar att ett Natomedlemskap är det enda som kan få slut på kriget. Ett ukrainskt Natointräde är däremot inte särskilt troligt, eftersom inget Natoland frivilligt vill hamna i konflikt med den stora grannen i öst.

En avsaknad av Natomedlemskap hindrar inte den transatlantiska alliansen från att uttrycka sitt stöd till Ukraina. Stödet stannar dock vid ord och kommer troligtvis inte leda till någon större handling utifrån rådande säkerhetspolitiska läge.

Det ryska agerandet kan ses som en maktdemonstration, men det är också för Europas del ett stresstest i en tid av splittring och oro. Pandemin, Brexit och den politiska polariseringen har försvagat Europa.

Ett starkt och enat EU och Nato är en stabiliserande faktor för den europeiska säkerhetsordningen. Det är också därför som ett sargat europeiskt samarbete ger Kreml det guldläge man kan behöva för att känna vind i seglen.

Det är måhända också precis det som president Vladimir Putin behöver på hemmaplan. Den inhemska oppositionen har höjt tonläget i och med förgiftningen och fängslandet av oppositionsledaren Aleksej Navalnyj.

Missnöje över pandemihanteringen är en annan avgörande fråga som spär på kritiken mot det politiska styret. Att Putin bokstavligen lägger krut på fienden Ukraina är ett i sammanhanget beprövat sätt att rikta strålkastarljuset från den knepiga inrikespolitiken.

Kriget i Ukraina har pågått sedan 2014 efter annekteringen av Krimhalvön. Hittills har 13 000 dött till följd av konflikten. Ansvaret ligger helt och hållet på Ryssland. Den nyuppkomna mobiliseringen är bara ännu ett exempel på hur det auktoritära styret väljer att destabilisera och hota sina grannländer.

De ryska aggressionerna kräver både politisk vaksamhet och reell försvarsförmåga från Europas demokratier – nu och för lång tid framöver.

Linnea Hylén

Ledarskribent på frilansbasis vid Liberala Nyhetsbyrån