Jag minns det som igår är en väl använd mening i många böcker. Aldrig har det stämt bättre in än hösten 2016 när jag bestämde mig för att prova att sjunga i Joyvoice kör.

Jag kommer ihåg att min väninna nämnde något om att det skulle starta en ny kör i staden där jag bor och hon hade anmält sig. Nja, det är nog inget för mig kommer jag ihåg att jag tänkte, trots att jag ändå höll på med musik. En vecka innan körstart ändrade jag mig plötsligt och valde att hänga med och prova. Så här i efterhand kan jag säga att det var ett av mina bättre beslut här i livet.

Sagt och gjort. Väl framme i aulan presenterade körledaren konceptet, vi valde stämmor, värmde upp och vi sjöng, sjöng och sjöng. På vägen hem kommer jag ihåg att jag var helt lyrisk. Fy sjutton va kul detta var. Jag kommer ihåg att jag då nämnde för min vänninna att det var en himla tur att hon nämnde detta för mig, jag hade aldrig velat missa det.

En termin blev till två och jag tog alltid med mig en känsla av glädje, lycka, gemenskap och totala tokerier hem, positiva tokerier. Körledaren var kunnig, rolig, galen, musikalisk och fick alla att känna gemenskap. Man skulle nog kunna säga att vi blev ett gäng kompisar som sjöng ihop.

Ja, jag minns det som igår som sagt, dagen när jag fick ett meddelande via messenger. Det var VD:n för Joyvoice som kontaktade mig. Vår körledare skulle sluta och det behövdes en ersättare. En liten fågel har viskat i mitt öra, började hon med att säga. Vill du bli körledare hos oss? Ja, vad svarar man på en sådan fråga när man älskar att sjunga? Inte nej i alla fall. Jag påbörjade en körledarutbildning och sedan var det full fart.

Jag kommer ihåg att det kändes så konstigt i början men trots allt inte nervöst. Kören jag en gång sjöng i skulle jag nu leda istället för att sjunga med. Första tillfället var en liten prova-på lektion, både för nya deltagare och mig. Andra terminen var jag lite varmare i kläderna men också mer nervös, antagligen för att jag trodde att deltagarna nu ställde högre krav på mig än innan och verkligen spetsade ögonen på mig. Tänk vad fel jag hade i min nervositet. Detta underbara gäng kördeltagare som inte skänker annat än glädje och kärlek.

Snart fyra år har gått med detta underbara gäng och jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag har utvecklats som person, hur mycket gladare jag har blivit, mer utåtriktad och stark i mig själv. Man släpper så mycket elände när man sjunger och speciellt när man sjunger tillsammans. Ett av de starkaste minnena från kören var när en man som sjunger med oss berättade för mig innan körtillfället att han ville dela med sig av en speciell händelse innan vi började. Han hade varit på bröllop och sjungt solo inför alla gäster i kyrkan, helt ensam. Detta var något som för honom tidigare var helt otänkbart. Tänk att kunna utvecklas på det sättet, helt otroligt.

Genom musiken utvecklas vi mer än vi tror, speciellt när vi sjunger tillsammans och jag kan inte beskriva tillräckligt mycket hur mycket Joyvoice betyder, inte bara för mig utan för varje enskild deltagare. Från djupet av mitt hjärta, tack för att ni låter mig utvecklas genom er kärlek, värme och spontanitet.

Pascal Andrén