Att kalla en föreställning Best of kan leda tankarna åt alla möjliga håll. Särskilt när det gäller en så mångsidig artist som Claes Malmberg. Filmroller, operett, musical, standup, visor... Ja det blir väl mest standup och visor här egentligen. Eller ska vi säga att det är en konsert, fast med extremt långa mellansnack?

Claes litar på sin svada och hävdar att han om han inte pratar så slutar han andas. De långa monologerna får ge vika endast för sång, och då ofta lite udda Dylantolkningar, jazzstandards samt material skrivet av medmusikanten Lars Larholm.

Den burduse antihjälten Ronny Jönsson dyker upp i ett av Dylannumren, annars håller Malmberg sig ifrån rollfigurer från förr och förklarar istället hur han egentligen blev skådis. Vägen dit är krokig, slumpartad och ofta absurd och visst är det roligt men också ganska ostrukturerat. Något väl valt klädbyte hade varit på sin plats. Musikerna får mest hålla god min mellan låtarna men när de väl lirar är det med en självklar proffsighet. Viss bakgrund i Bingolottos husband kan spela in...

Men det är väldigt mycket Claes, och det ska det ju vara. Jag kan tänka mig att nästa föreställning är helt, eller till stor del, omgjord. Om musiken kan ses som hållplatser så blir bussfärden vad den stökige killen längst bak gör den till. Alla passagerarna hör honom hålla låda, och oftast är det underhållande.

Någon Best of är det däremot inte.