Göran Sonnevis känslor pendlar friskt i diktsamlingen "Det omöjliga"från 1975. Den oöverkomliga skarven mellan de inre förnimmelserna och de yttre iakttagelserna samt viljan att komma livet brutalt nära är återkommande drag i hans dynamiska poesi. Det glädjefyllda ruset och dess motsats – depressionen – flödar sida vida sida och övergår i en spegelvänd dialog varpå tillstånden glider in i varandra och skapar en trasig enhet. Det är en poesi som alltid befinner sig strax intill bristningsgränsen och uttrycker ett förtvivlat uttrycksbehov. Författandet och konsten blir till ett slags räddningsboj: en möjlighet bortom den fysiska verkligheten och de slitande sinnestämningarna.

Sonnevis dikter kan vara oerhört förtröstansfulla att läsa, speciellt för en person som inte alltid får tillvaron att hänga ihop. För makarna Cecilia Kraitz och Mikael Bertmar har "Det omöjliga"inspirerat till en gemensam utställning på Vandalorum där utdrag från boken ackompanjerar en lång rad konstverk utförda i olika medier.

Kraitz tolkning tar sig uttryck i keramiska väggbilder som präglas av rakuteknikens spruckna estetik. Fyrkantiga plattor har satts samma i större rektanglar. Motiven är abstrakta och utgörs av plättar i koboltblått och jordigt brunt som rör sig i organiska formationer över en vitgrå botten med svarta bristningar. Den krackelerade ytan är typisk för rakun och uppnås i och med den höga bränningstemperaturen och en så kallad reduktion, vilken innebär att man lägger de glödande godsen i sågspån eller hö.

De bräckliga mönsterbildningarna som breder ut sig bredvid de färgstarka glaseringarna påminner om fina ådernät eller slingrande rotsystem. De vittnar om ett mikrokosmos som pågår vid sidan om våra dagliga bestyr, ett universum som finns inuti oss men som vi oftast undviker att kännas vid, kanske för att vi är allt för rädda att tappa kontrollen. Kraitz hantverkskonst fyller mig med en gnutta obehag men framförallt med vällust.

Till skillnad från Kraitz mystiska abstraktioner skildrar Bertmars fotografier den upplysta världen, även om densamma stundvis också antar en diffusare karaktär. Ängar där maskrosbollar porträtteras i motljus eller ödsliga skogar där träd virvlar förbi i fartfyllda ränder är några av hans motiv.

Fotografierna är tekniskt avancerade men saknar den mångfacetterade kvalitet som brukar förknippas med samtida fotokonst; de ter sig snarare som dokumentära naturskildringar. Tankarna stannar vid miljöbeskrivningarna och strävar inte vidare, eftersom bilderna i sig själva inte bjuder på några intressanta metaläsningar. Det verkar inte finnas någonting bakom exteriören. För mig blir det ibland övermäktigt vackert och jag letar febrilt efter en ironisk vink, men mina försök visar sig fruktlösa.

I kombination med Sonnevis poesi lyfter dock fotografierna en aning och jag tycker mig förstå konstnärernas intention med utställningen. Spänningen mellan de inre och yttre skikten som uppfyller dikterna märks också av i deras bildkonst: Kraitz perforerar marken vi står på och får den att rämna i en keramik som är inåtblickande och kroppslig medan Bertmars fotografier gestaltar en perfekt natur som kan kännas både hoppingivande och hånfull för en människa som inte känner sig fullständig. Tillsammans bildar de ett skarvfyllt möte som också utmärks av ett försonande drag och sålunda har många beröringspunkter med Sonnevis texter.

Men diktarens desperata skärpa – han vränger närmast ut och in på sig själv – uteblir i Kraitz och Bertmars beskedliga tolkningar. Poesin som citeras på väggarna i utställningsrummet briljerar rejält och jag tror att konstnärerna hade tjänat på att utesluta den helt och i stället investerat lite mer av dess rastlösa och orädda energi i de egna verken. Nu framstår de mer som illustrationer av dikterna och inte som självbärande konst.