Annons
Vidare till jp.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Perlenberg: Norsk center vågar vara gröna välfärdspopulister

OPINION. Det satt långt inne, men när norska Senterpartiet, Sp, avslutade sitt landsmöte under den gångna helgen hade partiet inte bara antagit en valplattform – bondepartisterna hade förvandlat sin partiledare, Trygve Slagsvold Vedum, till statsministerkandidat.

Hysch-hysch och icke-svar har länge varit melodin från Vedum när frågan ställts: Är den norska Centern samarbetspartner till Arbeiderpartiet, Ap, eller ska den norska socialdemokratin förbereda sig på en historisk maktförskjutning till landsbygdspartiet? Vedums svar har återkommande varit att avfyra ett leende och säga att han och Sp förbereder sig på en gemensam regering med Ap.

En stor del av den norska centerns sentida opinionsmässiga framgångar har byggt på en underdog-profil som Vedum gärna odlat. Att nu vara utsedd som kandidat till att bilda regering gör det svårt för Vedum att fortsätta föra polemik gentemot en centraliserad elit i Oslo - när hans eget parti uttryckligen pekar på att målet är att bli en del av maktcentrat.

Det bäddar för en obekväm valkampanj för Arbeiderpartiets partiledare Jonas Gahr Støre som i och med Senterpartiets kaxighet inte längre är den självklara oppositionsledaren mot Erna Solbergs högerregering.

Hur realistisk målsättningen är, återstår att se. Efter att i vintras vid ett par tillfällen varit större än Ap, har Sp numera sjunkit tillbaka. Med 24 procent i den norska Poll of polls-sammanställningen i maj av de senaste opinionsundersökningarna är Arbeiderpartiet och Støre ohotad huvudutmanare. Med 16,5 procent för Senterpartiet blir det svårt att kräva statsministerposten vid regeringsförhandlingar. Men fortfarande är Sp på väg mot ett historiskt valresultat.

Förra gången Senterpartiet gjorde ett brakval var samma år som Norge folkomröstade om EU-medlemskapet. Med 17 procent av rösterna blev den norska centern 1993 stortingets näst största parti. En mandatperiod senare var partiet halverat, ner till 8 procent.

En skribent beskrev det tidigare i år som att partiet har en ”flyktig affär med tidsandan”. Samtidigt påpekades det att Senterpartiet faktiskt befunnit sig i regeringsställning oftare än Arbeiderpartiet under de senaste 24 åren. Konstaterandet var talande: ”[…] Sp har alltid varit ett parti som gillar att styra. Det gillar makt, och partiet tål makt".

Med jämna mellanrum ges den så kallade "sentrum-periferi-konflikten" i Norge ny kraft. Även i förra valet var det en närvarande faktor. Högerreringen har anklagats för att bedriva en centraliseringspolitik som Senterpartiet och Vedum lyckats kapitalisera på. I Nordland, en socialdemokratisk bastion under det senaste seklet, var norska centern i april vida större än Arbeiderpartiet: 28,1 procent mot 18,5 procent. Det sände chockvågor inom Ap.

Vedums landsbygdssalvor är inte överdrivet polariserande till sin natur.

Förskjutningen av väljarsympatier från landsbygdsbaserade, traditionellt sett arbetarväljare till Sp är inte kosmetisk. Senterpartiet har sedan flera år gjort intrång bland Arbeiderpartiets trognaste kärnväljare i LO-kollektivet. Medan Socialdemokraterna i Sverige (och LO) sliter sitt grånande hår över att en allt större andel av de svenska LO-medlemmarna sympatiserar med Sverigedemokraterna, är utvecklingen i Norge alltså delvis annorlunda: I stället för att söka sig till ett främlingsfientligt parti med tillbakablickande folkhemsnostalgi, väljer allt fler norska LO-medlemmar att söka sig till ett grönt liberalkonservativt landsbygdsparti. Förvisso beror det på en rejäl dos välfärdspopulism, men Vedums landsbygdssalvor är inte överdrivet polariserande till sin natur. I stället bär kritiken en tydlig rättvise-aspekt.

Tidigare i år kunde norska TV2 avslöja interna LO-mätningar som visade på att Senterpartiet i en mätning i december hade stöd av 21,3 procent av LO-medlemmarna medan Arbeiderpartiet var nere på mindre än en tredjedel, 31, 4 procent. För Centern var det en rejäl ökning från förra sommarens 13,3 procent.

I januari, när Arbeiderpartiet såg ut att implodera under Senterns framåtryck och placerade sig på för arbetarrörelsen katastrofala 17,5 procernt i en opinionsmätning, utbrast den före detta ordföranden för norska LO Sture Arntzen att Senterpartiet blivit "folkets parti".

Även på annat håll har Senterpartiets nya position framhållits som ett argument för Arbeiderpartiet att blicka ut från storstäderna. I ett debattinlägg i februari skrev Carsten M. Syvertsen, förstedocent i ekonomi vid Högskolan i Østfold "Genom att satsa på vanliga människor i sin kommunikation vinner Senterpartiet stort. ”Vi är alla socialdemokrater” sa den legendariska Arbeiderparti-politikern Einar Førde en gång. Genom att satsa på gemenskap och solidaritet blir Senterpartiet det nya Arbeiderpartiet."

Från Sverige kastas det säkerligen lystna blickar mot det norska systerpartiet.

Det är ett epitet som Senterpartiet gärna bygger vidare på. Förutom statsministerfrågan gav landsmötet besked om flera ställningstaganden: Skatter för låginkomsttagare ska sänkas medan höginkomsttagare ska beskattas hårdare; allmänna avgifter ska sänkas; färjeförbindelser utan vägförbindelse till fastlandet ska bli gratis och en nationell maxtaxa för färjependlare införas; i stället för den självmedtagna matpakken ska norska barn erbjudas ett ”sunt skolmåltid” i grundskolan; tvångssammanslagningar av kommuner ska upplösas för de som önskar det. Dessutom ser partiet gärna att Norge ska kandidera till att arrangera vinter-OS redan 2034.

Från Sverige kastas det säkerligen lystna blickar mot det norska systerpartiet. Räkna med att Annie Lööf dyker upp under Senterpartiets valkampanj för att sola sig i Trygve Slagsvold Vedum och den norska centerns gröna glans. Helt lätt att överföra den norska centerns framgångar till en svensk kontext blir det dock inte. Centerpartiets grundläggande konstruktiva tema med "Framåt!" som ledord gör det svårt för det svenska partiet att bejaka en grön välfärdspopulism.