Betyg: 4 stickor

När Rebecka Rolfart hoppade av bandet Vulkano hade hon dessförinnan varit medlem i framgångsrika Those Dancing Days. Efter några intensiva år behövde hon ta en paus ifrån musiken. Men hon hann inte mer än börja på den konstskola som skulle bli hennes fristad innan hon gick till Myrorna och köpte en gitarr. Så såddes det första fröet till vad som idag är The Hanged Man.

Influenserna kommer från helt olika håll: 60-talssläpig rock i stil med The Doors blandas med Depeche Mode-aktiga syntslingor, fuzziga gitarrackord och baktaktsbasgångar. Alltihop inramat av starka popmelodier.

På scen backas hon av ett band i färgglada 70-talskläder som spelar svängigt och pricksäkert, men också tillåter sig att sväva ut. Förutom det bästa ifrån EPn ”First Quarter Moon” bjuds vi – den tunna publik som är på plats – på premiärspelning av två helt nya låtar. De tidigare nämnda influenserna blommar ut i ett discogroove här och ett psykedeliskt soloklimax där. Bäst är det i ”Into The Night” och ”Only Water”.

Till höjdpunkterna hör också Rebeckas mellansnack. Hon lyckas med konststycket att berätta typiskt informativa saker, som att skivor som kan köpas efter spelningen, på ett sätt som charmar genom sin jordnära försiktighet. Hon skämtar dråpligt, försöker rädda det och råkar skämta ännu mer. Rockstjärneattityden kunde inte vara längre bort.

Hon pratar också om skogen, vattnet och natten (som alla utgör inspirationskällor) och ursäktar sig för att det låter så ”deppigt”. Inför sista låten försäkrar hon oss därför om att allt blir ljusare förr eller senare, och när musiken drar igång skymtar solen fram som på beställning. Rebecka Rolfart sticker ut ansiktet i solljuset och ler.