Annons
Vidare till jp.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Religionsfrihet med ansvar

I fredagens (28/2) JP kunde jag läsa om en Bankerydskvinna, som målar tavlor som ”sticker ut”. I ett galleri öppnar hon en ”kreativ mötesplats”. Kanske är det naivistisk stil över det hela. Jag kommer ihåg, för länge sedan, en svensk naivist vid namn Lim-Johan. Han snidade bland annat liggande hundar i trä, som han blev känd för.

Men konstnären i tidningsartikeln presenterar en liggande kvinna, i ett porträtt vars namn jag inte ens vill uttala. Varför detta grova språk? En annan tavla visar ”Kattvarden” en hädisk bild för Nattvarden, stötande för den troende. Varför måla så?

En fotografisk utställning i Domkyrkan i Uppsala, för en del år sedan, visar hur Jesus firar den sista måltiden, inte med lärjungarna, utan med transvestiter. Fotografen utnyttjar måltiden för ett annat syfte än Bibelns. För nattvardens budskap handlar inte om identitets politik, som fotografen Elisabeth Olsson driver. Varken transvestiterna, eller katterna i den aktuella bilden, har något att göra med Nattvarden, som är den kristna kyrkans centrala kulthandling. Med den världsberömda målningen, Leonardos ”Nattvarden” i ett kloster i Milano, vill han beskriva lärjungarnas olika reaktioner, när Jesus avslöjar att en av dem kommer att förråda honom.

Nattvarden, som Kyrkans centrala sakrament, betyder att Jesus delar brödet med dem som följer honom. Den kallas också eukaristi (tacksägelse) eller kommunion (gemenskap). Den är en påminnelse om Jesu liv, hans död, hans uppståndelse. ”Jesus tog brödet, tackade Gud, bröt det och sade: detta är min kropp som offras för er (alla)”. Eukaristin firas till minne av Jesu sista måltid, och hans offer på korset. Men den är inte bara en historisk minneshandling: i varje eukaristi som firas är Kristus närvarande i brödet, som han själv säger. Eukaristin är också en försmak av den himmelska måltiden, ett löfte om det som ska komma.

Ska denna heliga och helt unika handling inte respekteras? Jag ser det så, att en seriös meditation över kristendomens centrum, av en del har ersatts av behovet att roa, ironisera och politisera.

Att kränka religionen kan man göra i vårt land utan påföljd. Det gick inte tidigare, för då skulle trosfriden försvaras och respekteras. Men S-regeringen tog bort straff påföljden för hädelse 1970. I Norge fredar man religionen i strafflagen, genom blasfemi-paragrafen. Hädelse mot religion är inte heller OK enligt FN:s och EU:s ideologi. Är religionsfriheten i Sverige till för att skydda den som profanerar det religiösa?

Krister Holm

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel