Munchs skrikande figur, van Goghs solrosor, Reuterswärds pistolpipa och O'Keeffes vaginala blommor har alla en sak gemensamt – de har blivit berömda ikoner som nått framgång långt utanför konstvärldens innersta krets och i många fall också fungerat som introduktioner till de enskilda konstnärskapen.

Skulptören Sivert Lindblom har länge utgått från sin egen silhuett som en elastisk grogrund för en lång rad kreativa interventioner. Den har en emblematisk karaktär som kan jämföras med Garbos eleganta sidobild eller de överexponerade ikonverken som tidigare nämnts. Men till skillnad från många av sina föregångare och jämnåriga kollegor tycks Lindblom redan från start ha varit väl medveten om upprepningens principer. Profilens såväl enkla som komplexa egenskaper – de sobra linjerna glider ut i fartfyllda tredimensionella kurvor – bidrar till en anonymisering samtidigt som dess expanderande effekter aldrig upphör att förvåna. I exempelvis Västra skogens tunnelbanestation i Stockholm, där Lindblom skapade utsmyckningen 1975 samt 1985, växer ansiktskonturer ut ur bergväggen likt fantomer och på den tillbyggda fasaden till Skissernas Museum i Lund, som han utformade 1988, flankerar två stoiska bronsprofiler det maffiga fönstret. Temat kan varieras i all oändlighet; det är en basform som aldrig tar slut.

I den retrospektiva utställningen på Vandalorum i Värnamo som konstnären har valt att dedikera till konsthallens initiativtagare tillike sin gode vän Sven Lundh, som gick bort i fjol, visas många av Lindbloms självporträttstudier från mitten av 1960-talet och framåt. Hans sittande, slutna och mediterande gestalt uppenbarar sig i många varianter: ensamma i gips eller brons, i en vertikal grupp i en trappa eller parvis med koloristiska färgstänk. En ny sensation väntar i varje kropp, i varje sammansättning, även om de alla ter sig lika.

Den ömsom gula, ömsom vita skulpturen i lackerad plast med den neutrala titeln (1966) är ett av konstnärens kändaste verk. En svart skarv skär upp dess kropp i två delar och toppen kröns av ett par spegelvända ansiktsprofiler med karaktäristiskt hala och roterande drag. Den skulle kunna beskrivas som en korsning mellan en svarvad lampfot, en schackpjäs och en kolonn. Just rundpelarna återkommer i många av Lindbloms verk och är en märkbar flirt med klassicismen fast i en manipulerad och skruvad tappning. De gamla stilinfluenserna blandas med nya infall i märkliga hybrider, en typisk postmodern strategi inom vilken Lindblom var en föregångare.

I en grupp skulpturer i päronträ från början av 70-talet modelleras även luften: den negativa silhuetten av en mansgestalt får huvudrollen samtidigt som objekten ter sig annorlunda beroende på varifrån de betraktas. När man rör sig några steg i en riktning, förvandlas den mänskliga skepnaden till en urna och detta resulterar i en oro och man börjar misstänka att konstnären haft för avsikt att leka med betraktaren, om än på ett kärvänligt vis. Det är en psykologisk konst som för tankarna till Rorschachtest.

Strax bredvid de intrikata träverken hänger det svartvita fotografiet från 1975 föreställande en kapad tumme placerad i en fönsterkarm. I denna absurda bild anas inspirationen från surrealister som René Magritte och Man Ray extra tydligt. Det förvridna anslaget fortsätter, men nu i en mindre kryptisk form, i en fotosvit föreställande Lindbloms kraftigt grimaserande ansikte. Den erinrar om Bas Van Aders hulkande i videon men är i själva verket en parafras på den nyklassicistiska skulptören Franz Xaver Messerschmidts (1736-1783) märkliga självporträttbyster där hans grinande och hopsnörpta ansikte, som ska ha orsakats av attacker från den avundsjuka ”proportionens demon”, står i komisk kontrast till det harmoniska och sköna ideal hans konst avsågs eftersträva.

Det är just här – i fickan mellan de perfekta proportionerna och deras kaosartade motsats – som Lindbloms konst hämtar kraft. En riskabel pendelgång som han verkar ha överraskande kontroll över.

Det vita långsmala objektet (1986) och några makabra träd från 70-talet som dekoreras med hängsnaralika rep utgör exempel på skulptörens fallenhet att kombinera sköra och otämjda material med bearbetade ytor och volymer.

En liknande kontrastverkan uppstår i ett nyproducerat verk från i år där spikar och en knotig gren reflekteras i en blank spegel. Snart upptäcker jag att utställningen domineras av olikheter: rostigt järn möter rostfritt stål, brons varieras och presenteras både förgylld och mörkt patinerad.

Lindblom är en av Sveriges mest välrenommerade konstnärer och hans meritlista är lång. För honom har de offentliga uppdragen varit minst lika viktiga som konsten som skapats för att visas på museer eller i gallerier. Hans starka arkitekturintresse har gjort avtryck i hans egna alster men också i samarbeten med bland andra Peter Celsing och Ulrik Samuelson. Trots att hans verk är stringenta i enskildhet, är det i den rytmiska dialogen med varandra och med miljön som de lyfter till en verkligt spännande och skavande nivå. Rummet är ett slags scen där skulpturerna agerar, detta om något blir markant i Vandalorums stora lada som myllrar av konst. Varje hörn bjuder på nya intryck och de finstilta variationerna i repetitionerna framstår som en logisk konsekvens av konstnärens produktion. Installationen som arrangerats av Lindblom själv är synnerligen djärv och inte särskilt museal, och jag tror knappast en curator hade kunnat göra det bättre. Det känns som man är på besök i konstnärens ateljé snarare än i en konsthall.

Mitt bland de polerade skulpturerna återfinns bronsskulpturer med en grov karaktär, en linje som tycks ta sin början i några sensuella verk som hämtat inspiration från Rodin och följs upp av mystiska formationer från 2000-talet med den svårtydbara titeln Dessa, som jag blir särskilt förtjust i, gör att jag nästan glömmer bort hur mycket jag saknar den uteblivna katalogen som borde åtfölja en ambitiös och fullspäckad utställning som denna.