Annons
Vidare till jp.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tala maktspråk med Putin?

Svar till Anders Jonsson, JP 7 maj.

Jag håller med Anders Jonsson om att Putin begriper maktspråk, men att det i övrigt är svårt att veta hur han tänker. Putin är en kampsportare som har svart bälte i judo. I en intervju har han sagt: ”Om du inte kan undgå en fight, så måste du slå till först.” Det är en utmaning att förhålla sig till en ledare med sådana kvalifikationer.

Och inte nog med det! Redan efter andra världskrigets slut varnade president Eisenhower för det militärindustriella komplexet, som en stark kraft för att bevara och utveckla nya vapen. Detta komplex finns i alla kärnvapenländer. Det kalla kriget resulterade i en exempellös upprustning. Under 1970-talet ökade jordens kärnvapenarsenaler med en ny Hiroshimabomb var 15 minut under tio års tid.

Kina utvecklade sitt atomvapen på 1960-talet, samtidigt som miljontals kineser dog i en av världens största svältkatastrofer. Kina har stormaktsambitioner som man inte talar öppet om. Vid kommunistpartiets makttillträde 1949 sattes målet att Kina ska bli världens supermakt nummer ett efter hundra år. Detta mål finns kvar, men under devisen ”Göm din styrka, vänta på din tid”.

Frankrike är efter Brexit det enda land i EU med kärnvapen. President Macron har högtflygande planer att skapa ett kärnvapenkommando under fransk kontroll.

Det finns en tro att kärnvapenavskräckning är en garanti för säkerhet och stabilitet. ”Ingenting kan vara mer felaktigt”, säger säkerhetspolitikern och kärnvapenmotståndaren Maj Britt Teorin. Risken för kärnvapenanvändning av misstag finns alltid även om säkerhetsåtgärderna är rigorösa.

Världen har alltså blivit osäkrare med kärnvapen. Upprustningen är ett spel med höga insatser. Inom spelteorin talar man om ”Fångens dilemma”, det vill säga där båda parter hamnar i ett läge som ingen egentligen vill ha och som båda parter förlorar på.

Men det finns ljuspunkter! 1970 kom de dåvarande kärnvapenmakterna USA, Sovjet, Storbritannien, Frankrike och Kina överens om ett icke-spridningsavtal. En punkt gällde att inga nya länder skulle skaffa kärnvapen. Sverige undertecknade och avslutade därmed vårt kärnvapenprogram, som man i halvhemlighet drivit sedan 1945. Leif GW Persson uppskattar att svenska skattebetalare fått betala cirka 100 miljarder kronor i dagens penningvärde för detta. Förutom Sverige har ett hundratal länder anslutit sig, dock inte de länder som senare kommit att skaffa egna kärnvapen, nämligen Indien, Pakistan, Israel och Nordkorea.

Det andra stora avtalet inom kärnvapenområdet slöts 2017 på initiativ av 122 kärnvapenfria länder. Det är ett avtal inom FN och innebär att kärnvapen – liksom andra massförstörelsevapen – förbjuds. Den organisation som drev fram avtalet (ICAN) fick det årets Nobelfredspris.

Dagens situation med ett otydligt globalt ledarskap är en utmaning att anta, inte något att kapitulera inför. Hur mycket illvilja det än må finnas är den enda framkomliga vägen samtal, förhandlingar och avtal om ömsesidig nedrustning och slutlig avveckling av kärnvapnen under kontrollerade former. Det är självklart inte frågan om någon ensidig handling från endera parten.

Med coronakrisen har vissa fakta kommit fram i ljuset, som dagens ledare - inklusive Putin- bör göras uppmärksamma på. Dagens kärnvapenkostnader skulle räcka till mer än 300 000 intensivvårdsplatser, 35 000 respiratorer, lön till 150 000 sjuksköterskor och 75 000 doktorer per år (källa ICAN.org).

Vi kan önska att världen vore bättre än vad den är, men vi måste gräva där vi står. Tar vi själva inte ett steg framåt, kommer vi att bli kvar stående. Det är den möjligheten som vi med lite vilja kan kalla guldläge.

Arne Thorfinn

Medlem av Läkare Mot Kärnvapen

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv artikel