Diskussionen huruvida måleriet är dött eller inte har pågått i ungefär ett sekel nu och ska ha inletts med den ryske konstnären Alexander Rodchenkos tre monokromer, vilka påstods innebära måleriets slutpunkt. Men måleriet har ännu inte försvunnit, trots ökad konkurrens från andra medier.

När jag ser Roger Svenssons utställning "skuggan, klockan fem" i Vandalorums Lada 2 har det gått lång tid sedan måleriets död deklarerades. I Svenssons lekfulla målningar tycker jag mig nästan finna svaret till varför intresset för måleriet lever kvar. Hans verk baseras inte på några koncept eller teorier, däremot kan man i varje penseldrag ana sig till hur mycket han älskar att måla.

Kulörerna är ofta oväntade och sanslöst vackra och föder en kittlande nyfikenhet hos betraktaren, eftersom man aldrig kan förutspå vad de kommer ta sig till vid nästa tillfälle. Jag blir ganska lycklig av den här utställningen – på ett sätt som jag sällan blir av helt måleribaserade utställningar. Den är så inlevelsefull.

I en text författad av intendenten Eva Thomasdotter beskrivs Svensson som en andlig släkting till den danska Cobra-gruppen. Jag förstår kopplingen, men för mig är Svenssons färgprunkande målningar mer närbesläktade med exempelvis den samtida och likaså danska konstnären Tal R:s arbeten.

Deras konst är som ett slags expressiv form av fauvism, där influenser från Henri Matisse rivs upp och tas till nya skruvade höjder. Matisse-influensen verkar särskilt tydlig i ett par mörka målningar i lika format som har hängts bredvid varandra i utställningen: "Hemmets härd" och "Kvällens dagg".

I dem syns lösryckta ornament som vandrar över dukarna utan någon påverkan av gravitation och de för osökt tankarna till Matisses likväl dekorativa som hysteriska målning "Harmoni i rött"från 1908, där centralperspektivet frångås och ett organiskt mönster sprider sig över bilden som kärl i ett blodomlopp.

Ungefär på samma sätt tar den ornamentiken i Svenssons två målningar över och blir det huvudsakliga motivet. Mot en svart bakgrund tecknas bland annat en svävande tekanna, ett illrosa människoansikte, en fet vit tjur och massor av krumelurer som påminner om disparata träd eller avbrutna kvistar. De ser ut att vara slumpmässigt sammansatta som tagna ur en dröm och det finns en oro i dem, men den blir aldrig så överhängande att verken tappar balansen.

I "Fåglar är dåliga skådespelare" syns inga fåglar, däremot en mansprofil med uppluckrad kropp och flera teckenlika växter. Det som ögonen stannar vid – som det vore ett magnetfält – är den både märkliga och fulsnygga kollisionen mellan rosavioletta och knallorangea färgblock.

I detta verk, liksom i en del av Svenssons övriga konst, är figurerna lite slappa medan färgkänslan är på topp. All koncentration investeras i färgkombinationerna medan formerna hanteras något mer styvmoderligt.

Svenssons verk har inte sällan kryptiska och lustiga titlar, som exempelvis "Plötsligheten gnäggar" eller "Skuggan, klockan fem"som även har namngivit utställningen. I den sistnämnda målningen är allt – både färg och form – rytmiskt och sinnligt komponerat. Temat är ranchartat och inbegriper ett par gubbar med hatt, tjurhuvuden hängande i luften och palmer.

Det gör mig frågande och jag börjar fundera på om det finns någon bakomliggande historia som styr innehållet, men kommer fram till att det inte spelar någon större roll. För Svenssons konst tycks inte dikteras av en förutbestämd berättelse, utan snarare uppstå direkt på duken som ett resultat av intuitiva val.

Jag är nöjd när jag lämnar utställningen, men upptäcker att jag missat två målningar som placerats i konsthallens entréhall. En av dem blir en favorit och den heter "Svart natt" och visar en människogestalt djupt innesluten i ett svart fält, som till formen erinrar om Kazimir Malevichs korsabstraktion. Scenen utspelar sig på ett ogrundat och buckligt underlag, som jag tror är säckväv.

Motivet är egentligen inte särskilt märkvärdigt men sinnestämningen det framkallar, i kombination med det ruffa materialet, är minnesvärd och intensiv.

Läs fler konstrecensioner av Sara Arvidsson: