Att människor har en tendens att påverkas av miljön de har runtomkring sig är inte speciellt anmärkningsvärt. I konstnären Birger Jonassons fall har dock den för tillfället rådande naturen och kulturen satt sällsamt tydliga spår. Färgerna och stämningarna i hans oljemålningar tycks ha växlat markant beroende på vart han har befunnit sig.

Birger Jonasson är 78 år och har efter sin examen vid Konstakademien i Köpenhamn hunnit bosätta sig i många skilda delar av Sverige. Flera decennier var han Gällivarebo och där sökte han sig många gånger till Malmfälten, med dess blågröna skogar, karga fält, djupa gruvschakt och tåliga arbetare. Verken var då relativt mörka och narrativa.

I Birger Jonassons utställning "Händelser i en ateljé"i Vandalorums lada 2 presenteras konst med en annorlunda karaktär: ljuset flödar inifrån dukarna och luckrar upp motiven, vilket bidrar till en eterisk prägel. Händelseförloppen i dessa målningar är inte alls lika enkla att följa som de var i hans skildringar av Malmfälten istället för avbildningar av en hård men vacker realitet erinrar de mestadels om ljuva dagdrömmar. Visionerna verkar ha fötts inuti Jonason själv och därefter fortplantat sig i hans luftiga verk.

Många av målningarna och några av de få teckningar som presenteras visar människoliknande gestalter som uppträder i rytmiska konstellationer. Stundtals blir linjerna lite Cézanne-kantiga, som i "Presidenten hos Sibyllan"där en folkhop reducerats till ett sprudlande virrvarr av kulörta penseldrag och antydningar. Fonden är emellertid ljus och för tankarna till finkornig vit sand.

Läs mer: Ingegerd Råman - En krukmakare i glashyttan

Ibland tar den blonda kulören nästan över. Målningen "Rita i sanden"är ett exempel på det, där ett nästan monokromt block i mjölkig aprikos ligger som en hinna runt en nätt figur, som sittande på huk ser ut att karva i marken. Vissa delar av individens kropp är inte tecknade, den äts upp av den dominerande sanden, luften eller vad den ljusa färgen än må symbolisera och liksom i flertalet av Jonassons resterande verk får jag känslan av en religiös eller andlig strävan.

Jag tycker bäst om de lite mer oansenliga motiven, såsom "Övergiven spelplan"där ett schackbräde svävar viktlöst och delvis fräts upp av den karaktäristiska sandfärgen. För mig blir den en sorts memento mori. En liknande men svagare förnimmelse av det flyktiga livet får jag förvisso i betraktandet av den mesta av Jonassons konst: de vaga konturerna medverkar till att gestalterna verkar gastlika och ser ut att vara i ständig rörelse, på väg bort.

Tematiken och manéret tycks höra hemma i en annan tid: jag tänker på flera målare förankrade i 1900-talets början eller mitt. Modernismens skugga vilar över det mesta i utställningen och jag blir aldrig heller förvånad över den hisnande skönheten som materialiserar sig i många verk. Med det sagt, framstår inte konstnären på något sätt som en billig plagiator: målningarna och teckningarna tycks vara sprungna ur en oförställd impuls. De är allvarliga, milda och uppvisar ett förtroligt djup.

Men trots den överlag seriösa tonen innehåller utställningen även en del humoristiska inslag. Exempel på detta återfinns i en fin och charmig kritteckning som ska föreställa en blomvas men snarare ser ut som en sjavig broccoli, eller i målningen "Väntar"där en man med enorm kulmage sitter och lutar sig mot en abstrakt bakgrund. Kanske har han spenderat för lång tid i ateljén?

Det enda jag egentligen saknar är en tydligare ramberättelse samt information om när vardera verk har skapats; nu är besökaren hänvisad till att uttyda årtalen i hörnen av dukarna eller arken och det är inte alltid en lätt uppgift. Rum och tid upphävs eventuellt i ateljén men i en utställning som denna vore det ändå intressant att kunna följa konstnärens utvecklingskurva.