Ingegerd Råman

Denna pragmatiska inställning, i kombination med Råmans enkla formspråk har ofta resulterat i att både hon och hennes produktion har uppfattats som kärv. Men trots stränghetsetiketten blir jag överrumplad och rörd av hennes keramiska och glasbaserade objekt som nu visas i en retrospektiv utställning på Vandalorum. De framstår som gradvisa variationer på en demokratisk och brukarvänlig tanke. Utställningen, som är Råmans hittills största, är ett samarbete mellan Vandalorum och Nationalmuseum i Stockholm, där den också introducerades tidigare i år.

Claesson Koivisto Rune ansvarar för utställningsscenografin som manifesteras i en generös mängd långbord i konsthallens största lada. Borden har klätts in i väl valda textilier eller lämnats bara. Vare sig skivorna är i sten, blänkande metall, ådrigt trä eller har kostymerats med säckväv eller sammetssvart tyg, så korresponderar de stringent med Råmans föremål som har placerats på dem.

Det är överlag en ren njutning att betrakta hur snyggt utställningen har arrangerats. Ibland får jag till och med intrycket att jag är bjuden på en festlig middag och att ångande mat är på väg att bäras in. Och just detta bedrägliga inslag som aktiverar lukt och smaksinnena gör denna utställning mer levande och okonventionell, än den hade blivit om objekten bara hade radats upp i montrar eller placerats i en konstlat skojig konceptmiljö. Det är med andra ord en ganska varm presentation av en formgivare som brukar beskrivas som stram.

Ingegerd Råman examinerades från Konstfack i slutet av 1960-talet och har varit verksam inom branschen i över femtio år. I denna utställning får vi i huvudsak ta del av arbeten som skapats från och med 90-talet och framåt. Hon är en konsekvent formgivare som sällan avviker från sitt minimalistiska signum: en välavvägd balans mellan skönhet och funktion samt respekt för materialets inneboende karaktär.

De färdiga produkterna vittnar om lång arbetslivserfarenhet och de är mestadels lika skira som stabila. De kan kanske även te sig lite mediokra för den som längtar efter stark expressivitet, svulstig flärd eller bara är otåligt lagd.

Råmans huvudsakliga arbetsmaterial var till en början lera. Hon arbetade en tid vid Johansfors glasbruk men den definitiva vändpunkten inträffade när hon anställdes som formgivare vid Skrufs glasbruk 1981. Strax därefter lanserades den legendariska Bellman-serien, som fortfarande är i produktion. Den innehåller en mängd vardagsvaror som Råman säger sig ha saknat på marknaden och hon själv längtade efter att äga, bland annat filbunksskålar och brännvinsglas.

Med sin nyttobaserade och klassiska profil i transparent glas var den något av en anomali, eftersom glasindustrin under denna period präglades av prunkande färg och spektakulära anspråk. På Vandalorum visas åtskilliga objekt som har producerats vid Skruf, bland annat ett samarbete med Svenskt Tenn, för vilka Råman ritade tunna dricksglas.

I samma glasbruk skapades hennes frostade astrakanäpplen, med avvikande högblanka blad, vilka formgivaren gjorde på uppdrag av Benny Andersson. De senare är inte särskilt typiska för Råman då de egentligen inte har någon ändamålsenlig funktion; de är prydnadsföremål, fast ypperligt stilrena sådana.

När Råman började arbeta på Orrefors, under slutet av 90-talet, blev hennes arbeten mera djärva. Glaset bemålades i vissa fall, som i de zebrarandiga vaserna, eller fick en luxuös känsla vilken kan ses i den gnistrande serien

Eftersom Råman har hunnit skapa så ofantligt mycket utöver de välkända glasobjekten har hon exempelvis formgett Cancerfondens rosa band och nyligen en kollektion för IKEA som innehåller bland annat lampor i naturfiber visar det sig snart lite problematiskt att sovra och välja ut några givna favoriter. Jag blir dock klåfingrig när jag ser en grupp minimalistiska konjakskupor med nitliknande guldbottnar.

Teservisen i ömsom vit, ömsom svart porslin, som Råman skapade för Project Arita 16 i Japan är en annan höjdare och den är mycket sensuell. Formerna är delikata fast sakliga och på presentationsbordet har de tillhörande skedarna strötts ut kring kannorna och kopparna likt spröda blomblad.

Jag älskar konst samtidigt som jag finner Råmans okonstnärliga pretention befriande. Det kan vara irriterande med designers som försöker anamma konstnärsrollen: de gör ett opraktiskt objekt och lägger lite extra möda på utsmyckningen, och därefter marknadsförs tingesten som konst. Den omvända ordningen är minst lika vanlig: målare och skulptörer som skapar dekorativa verk på beställning, sådana som ska matcha soffan.

Då är Ingegerd Råmans inställning långt mer ärlig och i längden, paradoxalt nog, mer konstnärlig. Hon upphöjer de små kvaliteterna i tillvaron och bestänker dem med stor magi. Bara hur hon beskriver glasets flerdimensionella egenskaper i en självbetitlad bok från i år är minnesvärt: "När man lägger någonting i en skål, slår upp en dryck i ett glas, blir det ju tydligt att det ofärgade glaset färgsätter sig självt" eller "Jag var så inriktad på att försöka få människor att verkligen se det fantastiska, klara glaset, den där tunna hinnan mellan två luftrum".

Råmans framställningar av det egna dagliga arbetet lägger till en pusselbit, och jag börjar sålunda betrakta hennes produkter i ett nytt ljus. Oavsett om man till en början finner hennes formgivning för strikt och praxisorienterad eller blir helt tagen av dess okonstlade elegans, är det svårt att inte förtjusas av vardagspoesin den rymmer. Den genomsyrar objekten inifrån och ut.

Detsamma kan sägas om denna utställning, där varje liten komponent äger likvärdig relevans. Den är en utomordentlig visualisering av Råmans lika punktliga som allomfattande formspråk.