Annons
Vidare till jp.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vital och nyskapande svensk blues

Det blåser nya vindar. Nytt blod pumpar in i den svenska bluesen. Den unga kvintetten har tagit vårt lands lite tynande bluestraditionin i en ny tid.

Jag har sedan flera år tyckt att denna genre börjat kännas lite gubbig och har fastnat i gamla hjulspår. Men med Ida och hennes vänner hör jag något nytt och fräscht. Bandet blandar traditionen med rock och pop, kryddat med lite jazz, världsmusikrytmer och en smittande spelglädje. Här är definitivt John och Leos gitarrduellerande en vitaliserande motor.

I våras firade de 5-årsjubileum på sin hemmascen, Fasching i Stockholm. De har ett personligt och originellt sound, med en kraft och intensitet i uttrycket. Ida sjunger med energi och väl utmejslad känsla. Det mesta vi hör är originalmaterial. Där kanske svaret finns varför vi hör det nyskapande, en spännande symbios mellan så mycket av gammalt och nytt. Soundet är tungt och fett, men kan lika gärna bli nedtonat och stämningsfullt. Redan i andra låten slår det mig hur väl nyanserat de spelar.

Vart efter dyker fler spännande influenser upp. Lite gospel här, lite country och soul där och John river av ett lödigt gitarrsolo som får mig att tänka på Steely Dan från det tidiga 70-talet. Gitarr-Leo är inte sämre när han gör ett solo som får mig att höra Jojje Wadenius i mitt inre. Patrik pumpar tungt med sin bas och kompletterar trum-Leo rytmskapandet. Och när alla grabbarna hjälper Ida och körar blir det riktigt trevligt. Det blev en verkligt rolig kväll med ett ungt gäng som får mig att tro på framtiden för svenskblues, när många gamla fixstjärnor har lämnat oss. Jag gick ut i mörkret med ljust sinne.